Framför ögonen på en Tess

I somras köpte jag en SUP. Det kan ha varit sommaren bästa investering! Jag har SUPat runt hur många öar som helst i skärgården. Lilla O har hoppat trampolin från den hur många gånger som helst. Hur många gånger som helst har jag packat ner den för säsongen. Men nu. Nu var det nog allra sista gången. Mina tår blev alldeles isande kalla och har inte tinat än. Men alldeles ljuvligt vackert var det. Annat kan ingen säga. 

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän. Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen. Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt. För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in. Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar. För jag började göra annat istället.  Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Ibland känns allt lite segt och trist. Då får man försöka festa till det lite. Och se till att höja glamournivån. Kanske till och med framkalla leende. Både hos sig själv och andra. Då får man ha glittertröja.  Det är ju ändå fredag liksom! Och lite roligare blev det minsann Nu tar vi helg. Med glitter!

Mia Skäringer har gjort en livstils-serie. En serie om "Kroppshets" Jag har sett den. Jag har gråtit. Jag har funderat. Jag har tänkt. Den är så otroligt sann. Den visar hur rubbad världen är. Hur rubbad vi låter den våra. Hur vi låter oss påverkas av den. Serien handlar om synen vi har på våra kroppar. På att vi aldrig är nöjda. Den tar upp problemen med retuscheringar, med mediaexponering, med reklam, med samhällets allmänna syn. Och framförallt. Problemet med sociala medier. Hur tex ensamma människor blir ensammare av att scrolla sociala medier. Det är en så oerhört tragisk värld vi skapar. Istället för att vara snälla mot varandra. Vara snäll mot oss själva. Den tar upp ätstöringar. Om denna fruktansvärda rubbade sjukdom. Den som vrider till hjärnan så att det inte fungerar som det ska.  Den som skövlar liv. Som förstör liv. Som rubbar världar. Som tar många år att hämta sig från. Om man ens kan hämta sig helt. Var snäll mot dig själv. Du ...

Hemkommen från skidresa. Med en oändlig tomhet. Som alltid efter resor. Tillbaka till jobbet. En fredag. Som att ha måndag och fredag på samma dag. Kul att träffa kollegorna igen. Skönt med lite skratt. Och eftersom det är både måndag och fredag idag så blev det både löpning och simning. Nu är kroppen trött. Som ett asplöv. Men ett skönt asplöv. Och det blir en bra helg. Så det så. 

Lördagen bjöd på sol från blå himmel. Snöstorm och noll sikt. Kyla. Värme. Alla väder på väldigt kort tid. Men förslaget att ses vid Skärsjön som ligger inom promenadavstånd var väldigt bra. Väldigt trevligt sällskap utlovades. Och löftet hölls. Njöt av sol. Grillade. Åkte snowracer. Kastade snöbollar. Hoppade på gupp. Ja och slog svanskotan. Som sig bör.  Och ibland. Ibland var de vänner. Flera sekunder. Innan någon lyckades träffa den andra i huvudet med en isboll. Man får ju ändå ge dem att de har en fantastisk bollkänsla. Vi tog vägen över isen hem. Trots att både jag och Linda tyckte det var skitläskigt. Och båda gjorde vars en praktvurpa. Det var den där svanskotan det... Vad jag saknat blå himmel. Skit i våren. Blå himmel och sol is da shit.

Tänk att få äta god mat. Prata livet. Dricka bubbel. Skratta. Finnas till. Äta glass. Smida planer. Förkasta planer. Skratta lite till. Och ha det ljuvligt. Tänk att få ha fina människor i sitt liv. Att få ventilera. Att få feedback. Att bli lyssnad på. Att få lyssna. Livet är bra fint! På en vanlig fredag dessutom.

Häromdagen träffade jag en vän från förr. Från tiden på högskolan. Det som kan tyckas vara en tre fyra år sedan. Men visar sig vara betydligt längre sen. Som en mindre evighet. Det var bra tider det. Med många härliga människor. Mycket som formade mig till den människan jag är idag. Bland alla människorna som passerade mig då finns ganska många kvar än idag. Inte i daglig kommunikation. Men ändå. Det är som att börja där man slutade sist. Det är som om tiden stått stilla. Och samtidigt inte.  Jag fick äran att hänga med en av dessa människor. Äta thaimat. Dricka vin. Prata. Prata. Prata. Och bli bjuden på en efterrätt från himmelen.  Det kan vara det godaste jag ätit. Och jag kan ha ätit en väldigt stor del av den...

Det verkar faktiskt vara några som läser här ändå. Och som undrar vad årets plan är. Och det är ju en bra fråga. Och relevant. Så mina mål för 2016 blev mer som en lista -rörelseträning. Stretching. Balansträning. -springa en halvmara och en mara. Förutsättningslöst. -läsa mer. Böcker. Artiklar. -våga tro på mig själv. Våga tro att jag kan. Faktiskt. -höja människor. Jag tror på det. Stärka människor runt omkring mig. -skaffa en ny hobby. Funderar på att köpa en raspberry pi 2 b. Och ta det därifrån typ. Eller om jag kanske kommer på något annat. Vi får se. -Prata mer i telefon. Det låter löjligt. Men jag behöver bli bättre på det. Vissa dagar känns det lättare att bestiga berg än ringa ett privat samtal -Se den positiva sidan av saker. Se den ljusa sidan. Helt enkelt inte vara så negativ. Eller se/höra bara det negativa andra människor säger. Försöka vända om -Skratta mer -kramas mer -Och slänga vågen. Ett stort steg. Men nu ska skiten bort. Det var nog...

Ikväll lyssnade jag och en fin vän på Malin Sävstams föreläsning. Hon som skrivit ovan bok. Vilket egentligen är hennes dagbok från året efter att hon förlorade sin man, två av sina barn och tre nära vänner i tsunamin. Man kan tro att det skulle vara en tung föreläsning med mycket gråt och tårar. Visst grät jag.  Men den var mest tänkvärd. För allra mest handlade den om att enbart DU kan göra dig själv lycklig. Bara DU kan se till att du får ett meningsfullt och levande liv. Bara DU kan göra något åt det. Bara DU kan se till att du inte sitter och blir bitter i ett hörn. Och det bästa. Flytta din tidsram. Alla har problem och jobbiga saker i sitt liv. Få tar tag i det. För de flesta. De försöker lösa hela problemet i huvudet innan. Och fokuserar därmed på saker där 50% inte ens kommer att hända. Fokusera bara på vad du behöver göra allra först för att komma vidare. Vad är det allra första du behöver göra för att komma framåt? Stoppa tidsramen precis där....

Vad hände? Varför har det varit radiotystnad? Ja du. Vi kan säga att livet kom emellan. Ett jobberbjudande som jag vände och vred på. Som egentligen var för bra för att tacka nej till. Det kom emellan. Ett jobberbjudande som jag till slut bestämde mig för att tacka nej till iaf. För att jag liksom fått ett nytt jobb precis.  Som jag tror blir väldigt bra.  Och det nya jobbet kom också emellan. För det blev lite dubbelt under en tid. Lite väl mycket jobb kanske.  Det kom trötthet emellan. Jag som aldrig är trött. Har varit otroligt trött. Det kom oinspiration emellan. Jag som nästan alltid känner mig inspirerad. Som känner mig kreativ. Som känner att jag älskar att göra saker. Jag kände ingenting. Det kom en självförtroende svacka emellan. En starka känsla av att vara totalt värdelös och oduglig.  Den kom emellan. Som en objuden gäst. Och dröjde sig kvar. Jag försöker vända tillbaka.  Och komma tillbaka. Och strukturera up...

Jag har fyllt år.  25 år. För tolfte gången.  Börjar bli riktigt bra på just det om du frågar mig. Och vad firade jag har blivit.  I dagarna tre faktiskt. Helt fantastiskt mysigt! Så tack. Tack alla mina underbara nära och kära. Tack för alla kramar. Alla pussar. Alla skratt. All skumpa. Alla fina presenter. All god mat. Alla grattishälsningar. Alla tankar. Tack.  För att ni har gjort världens bästa födelsedag. Eller födelsedagshelg för att vara mer korrekt.

Jag har funderat på Tomtoms nya multisportklocka. Eller nya och nya den har väl funnits sen i vintras. Idag såg jag denna reklamen. Nu funderar jag inte längre. Det finns inte en chans i världshistorien att jag skulle köpa något från ett företag som gör sån reklam På riktigt. Vad är det för fel på dem? Att skriva "I love running faster" (jag älskar att springa snabbare) i reklamen med en man på bild.  En helt prestationsbaserad reklam.  Och att sedan skriva "I love burning fat faster" (jag älskar att bränna fett snabbare) i reklamen med en kvinna på bild. En helt utseendebaserad reklam. Skulle detta på något sätt få någon kvinna att må bättre? Knappast! Tyvärr kan det säkert sälja. Men det är så korkat att jag blir illamående. Snäll sluta lägg all vikt på utseendet när det gäller kvinnor. Tänk på de som växer upp nu. Och för de som redan växt upp för den delen. Låt dem få vara smarta, snabba, kloka, roliga.  Och strunta i om de är ...

Det är lite kaosartat nu. På alla sätt. Men det finns nog hopp. Tills dess. Behöver jag nog en kram. Precis som sniglarna som hängde vid stenstolparna häromdagen. De verkade också ha insett att de behövde en kram. Det finns hopp.

Efter sju timmar på Tosselilla. Med fullt ös. Och efter middag hos mamma. Där Lilla S somnade på soffan. Upptäcktes detta. Precis när jag och halvportionerna satt oss i bilen för att köra de 18 milen. Reservdäck med verktyg letades upp i bagaget. Sen ringde jag en livlina. Japp. Jag vet att det står i instruktionsboken. Men nej. Jag litar minsann inte på mina kunskaper när det gäller just däckbyte iaf. Så jag ringde in min systers man. Som kom och räddade mig. Han är bäst. Så efter ett tag var reservhjulet på. Och resan hem gick via systern där jag även fick det uppumpat till rätt däcktryck. Bra service på den verkstaden kan man säga. Sen började resan hem. 18 mil. i 75 km/h. För jag lovade pappa att inte köra fortare. Och man ska hålla vad man lovar. Lilla S somnade direkt.  Lilla O somnade efter 1.5 timme. för att inte vara en total bromskloss i trafiken körde jag mindre vägar hem.  Det var omväxlande. Och asatråkigt. Så efter ett tag gav j...

. Ikväll dricker jag Pukkas te. Pepparmint & licorice.  Fasligt gott det där.  Har lagt en helg på Lalandia och Legoland bakom mig. Tiden går fort när man har roligt. Visst är det för barnen.  Men vi kan väl säga att den här mamman gillar karuseller väldigt mycket Och vattenrutschkanor ännu mer.  ToppTopp!

Jag har tidigare berättat att jag går till en personlig coach. Det är inte så att jag har varit där massor med gånger men igår var tredje besöket. Och det är så otroligt intressant. Jag lär mig väldigt mycket om mig själv.  Och jag måste dela med mig av en övning och hemläxa jag fick därifrån. Övningen var: rita tre cirklar på ett papper. En är ditt verkliga jag (dvs hur du själv tycker att du är), en är ditt ideal jag (dvs så som du önskar att du vore) och det sista är ditt spegeljag (dvs så du tror att andra uppfattar dig.) Detta var allt annat än lätt. När jag var klar visade det sig att det fanns enbart positivt i mitt ideal jag.  Vilket inte så oväntat. Klart man inte har ett negativt ideal. Men i mitt verkliga jag. Och i mitt spegel jag. Där fanns det inte mycket positivt.  Det känns ju lite sådär. Har jag dålig självbild? Dåligt självförtroende? För att gå djupare på detta blev min hemläxa en utökning av min feelgood-mapp. För er som inte vet så ...

Det är måndag. Då lipar jag till Sofias änglar. Och äter glass. Så var det med det.

Underfeber. Heter det verkligen så? Nåja. Det är lite kallt tydligen. Inuti mig. Som en kär vän beskrev det. "du har blivit träffad av ismagi. Endast en äkta kärlekshandling kan rädda dig" Tro mig. Jag vet. För vi läser "Frost". Varje kväll. För Lilla S. Och snögubben Olof. För er som inte är småbarnsföräldrar så är det därifrån uttalandet kommer. Får väl se om det kommer någon äkta kärlekshandling så jag blir varmare. Tills dess surfar jag ritningar på förvarningsboxar och planerar köksmakeover. Jodå. Det blir bra det här.

jag har börjat hos en personlig coach. Kan tyckas märkligt kanske. Men jag tror det är väldigt smart. Väldigt väldigt. Jag får övningar jag måste göra. Saker jag måste tänka på. Mål jag måste sätta för mig själv. Det är utvecklande. Det är tufft. Det är definitivt utmanande och utanför min box. Så nu. Nu har jag köpt en väckarklocka. Jag ska berätta varför.  Sen.