Fortsätt till huvudinnehåll

Om bloggen

Det här, det är jag.
Jag som döljer mig, eller för den delen, avslöjar mig här på denna bloggen.
Ja och jag heter då Tess. Eller nej, Jag heter Therese. Men det är uppenbarligen ett alldeles för långt namn. Egentligen heter jag dessutom Eva Therese Bertilsdotter. I förnamn. Det är märkligt på många sätt.

Jag jobbar som Projektledare, inte bara i företaget familjen Ericson AB utan även på ett ställe där jag faktiskt får lön. Jag driver en inredningsbutik, Bygatan5 interiör. Jag tränar inför ett gäng tävlingar som jag märkligt nog anmält mig till. Jag gillar upplevelser, förändring, energi.
Av detta kan du säkert räkna ut att jag är målinriktad, att jag reser en del, att jag är framåt, att jag vet vad jag vill, att jag tror på mig själv, att jag är stark.
Allt detta är sant. Just nu. Det har inte alltid varit så men livsresan har tagit mig hit.

Jag bor i "mellangården", i en by nordväst om Karlskrona. I ett stort trähus från mitten av 1800-talet. Där det finns ständiga projekt. Renoveringsprojekt, förändrningsprojekt, uppfostra-barn-projekt, livsprojekt.

Varför ska du läsa här?
För att jag skriver enkelt. Rakt. Och ärligt. Brutalt ärligt. Jag är inte perfekt på något sätt, och jag älskar att tillämpa ironi. Och livet blir banne mig så mycket roligare då!
Bloggen handlar om ett liv. Om mitt liv. Som säkert inte skiljer sig så mycket från andras liv. Ibland kanske du känner igen dig. Och ibland kanske du bara kan skratta och vara glad att du inte är jag. Eller att du önskar att du var jag.

Läs, skratta, njut! Av att det inte är du som råkar ut för allt. Eller för att du inte är ensam om att just råka ut för saker.

Och tack. Tack för att du läser. Från mitt hjärta.

Tess
tess@grevskapet.com
instagram: @tess_ericson

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Första nyansen av Dublin, med barn

Det var i Dublin vi tog paus från vardagen.  Hela familjen faktiskt.  Och Dublin visade sig vara en helt fantastisk stad.  Långt över våra förväntningar. Vet inte riktigt vad vi hade väntat oss.  Kanske en grå industristad. Typ.  Solen sken och irländarna kan vara bland de trevligaste folken jag någonsin har träffat.  Jag läste innan att Dublin inte var en barnvänlig stad. Jag håller verkligen inte med.  Till er som funderar på att resa dit, gör det! Det är lagom långt iväg, lagom stort och alla är höga på Guinness och därmed superglada.
Förutom en bildkavalkad. Ska ni får några bra tips. 







Åker man med barn till en storstad är det ganska skönt att bo i lägenhet.  Vi bodde i en tvåa som låg väldigt centralt. Perfekt.
Och med utsikt över en biltvätt. Till Lilla O:s stora lycka. Vad finns det då att göra i Dublin för barn? Äta glass. Det finns massor med riktigt bra glasställen. Titta på broar. Lyftkranar. Bussar. Spårvagnar. Häst o vagn osv.  En uppsjö med mer eller mindre märkliga for…

Det där med att ha gjort en favorit i repris

Vi gjorde en favorit i repris. Och drog till Åre.  En repris från förra året. Då jag var där med världens bästa kollegor. Vi är inte kollegor längre. Faktiskt inte alls många av oss.  För att vara mer korrekt så är två det. Men det är fina människor. Fantastiskt fina. Och jag är väldigt glad. Och väldigt tacksam att de finns kvar i mitt liv. Och att de gillar att åka skidor. Vädret var helt ok. Det var en hel del sol.  En del snö. Dock bara på marken. Inte i luften. Men vad gör det. Det var tydligen en del is med. Så jag gjorde en liten vurpa. Så klart en väldigt elegant vurpa. Som resulterade i en skoterfärd, lite röntgen, en tumme som är gipsad. Inte helt enligt planen.  Men ändå.  Det kan vara så mycket värre. Och det där. Det kan man verkligen leva med. Sista dagen öppnades högzon. Och vi hann med några åk där med. Och en fantastisk utsikt. Tack Åre. För strålande dagar. Nästa år taggar vi Alperna.

Det där rummet

Vi har ju ett sånt där rum.  En såndär walk-in-closet.  Det är väldigt väldigt trevligt att hela tiden se alla kläder så man lätt kan välja. Ändå. På något magiskt sett. Så har jag inget att ha på mig.  Det är ju bra konstigt det där.
Den jättestora spegeln kommer från min mormor. Hon var sömmerska. Jag har inte ärvt en enda gen därifrån tror jag. Men spegeln. Den är bra fin den. Och väger mer än jag orkar lyfta. Kettlebells:en är INTE mina.  Jag kan inte lyfta dem heller... Just ja, väggen bakom spegeln.  Den var för vacker för att klä in när vi renoverade.