Fortsätt till huvudinnehåll

Om bloggen

Det här, det är jag.
Jag som döljer mig, eller för den delen, avslöjar mig här på denna bloggen.
Ja och jag heter då Tess. Eller nej, Jag heter Therese. Men det är uppenbarligen ett alldeles för långt namn. Egentligen heter jag dessutom Eva Therese Bertilsdotter. I förnamn. Det är märkligt på många sätt.

Jag jobbar som Projektledare, inte bara i företaget familjen Ericson AB utan även på ett ställe där jag faktiskt får lön. Jag driver en inredningsbutik, Bygatan5 interiör. Jag tränar inför ett gäng tävlingar som jag märkligt nog anmält mig till. Jag gillar upplevelser, förändring, energi.
Av detta kan du säkert räkna ut att jag är målinriktad, att jag reser en del, att jag är framåt, att jag vet vad jag vill, att jag tror på mig själv, att jag är stark.
Allt detta är sant. Just nu. Det har inte alltid varit så men livsresan har tagit mig hit.

Jag bor i "mellangården", i en by nordväst om Karlskrona. I ett stort trähus från mitten av 1800-talet. Där det finns ständiga projekt. Renoveringsprojekt, förändrningsprojekt, uppfostra-barn-projekt, livsprojekt.

Varför ska du läsa här?
För att jag skriver enkelt. Rakt. Och ärligt. Brutalt ärligt. Jag är inte perfekt på något sätt, och jag älskar att tillämpa ironi. Och livet blir banne mig så mycket roligare då!
Bloggen handlar om ett liv. Om mitt liv. Som säkert inte skiljer sig så mycket från andras liv. Ibland kanske du känner igen dig. Och ibland kanske du bara kan skratta och vara glad att du inte är jag. Eller att du önskar att du var jag.

Läs, skratta, njut! Av att det inte är du som råkar ut för allt. Eller för att du inte är ensam om att just råka ut för saker.

Och tack. Tack för att du läser. Från mitt hjärta.

Tess
tess@grevskapet.com
instagram: @tess_ericson

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …