Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från februari, 2018

Det där med att ha varit på baluns

Igår var det baluns.  Överraskningsmiddag för en nybliven 40 åring närmare bestämt. Så inatt inkasserades hela 3 timmar sömn.  Det blir man ett riktigt charmtroll på om ni undrar.  Eller mest troll faktiskt. Men det var värt det.
Och denna gången var det ingen gammal vän. Utan en ganska ny förmåga.
Tänk att få träffa nya människor. Som man kommer nära. I vuxen ålder.
Det är en ynnest.

Det där med att för en gångs skull ha snö

Vi har snö. Trots att vi bor i Blekinge.  Så mycket snö att slalombacken är öppen. Och det finns längdskidspår som fungerade. Så idag åkte vi längdskidor.  Jag kommer ihåg det som att jag åkte en del när jag var liten.  Jag kommer också ihåg att det var ganska lätt. Både de minnena är troligen påhittade. För det är minsann inte alls lätt. Jag har åkt längdskidor en gång i vuxenålder. För 10 år sen. Och då tjejvasan. Otränad. Också en bra ide.  Det visade sig att längdskidåkning inte är något man vilar sig i form för. Tydligen.
Så vi bytte. Och åkte pulka ner för slalombacken. Det var kanske inte heller en jättebra ide. Men ganska roligt. Och ingen bröt något.

Det där med att ha vänner från förr

Häromdagen träffade jag en vän från förr. Från tiden på högskolan. Det som kan tyckas vara en tre fyra år sedan. Men visar sig vara betydligt längre sen. Som en mindre evighet. Det var bra tider det. Med många härliga människor. Mycket som formade mig till den människan jag är idag.
Bland alla människorna som passerade mig då finns ganska många kvar än idag. Inte i daglig kommunikation. Men ändå. Det är som att börja där man slutade sist. Det är som om tiden stått stilla. Och samtidigt inte. 
Jag fick äran att hänga med en av dessa människor.
Äta thaimat. Dricka vin. Prata. Prata. Prata. Och bli bjuden på en efterrätt från himmelen.  Det kan vara det godaste jag ätit.
Och jag kan ha ätit en väldigt stor del av den...

Det där med att älska skidskolan

Solen skiner. Backarna är pistade. Varm chokladen toppklass. Minst 6 stycken av skidresans deltagare älskar skidskolan.
Ja. De där 6 halvportionerna verkar inte tycka det är så hemskt heller.  Och det är ju bra. För det är väldigt välinvesterade pengar. Vuxna får åka några riktigt schyssta åk i nypistade backar.  Utan att ropa på barn som är i skogen Små får åka i skogen. Utan att någon vuxen skriker på dem.
Win-Win tror jag det heter.

Det där med att hänga i fjällen första dagen

Så är vi då i fjällen. Med blå himmel. Strålande sol. Ja och kallt så klart. Osäkert hur kallt. Våra tre termometrar spände över -3 till -20. Liften rapporterade -24. Vi nöjer oss med frysa-tårna-kallt. Men det är en utmärkt ursäkt till varm choklad. Med vispgrädde såklart. Eller sprutgrädde rättare sagt.


Fjällen är fylld med alldeles lagom mycket folk. Det vill säga i princip inga. Det enda orosmolnet är att det är ett helt gäng danskar på plats. Och alla vet hur det brukar gå med danskar i skidbacken.
Förhoppningsvis håller de sig i pisten. För där är tydligen inte vi. Nej vi är i skogen vi. Och svänger som galningar för att försöka undvika träden. Och hoppas att det inte ska ligga ett barn bakom nästa kulle. Och om det gör det så låt det vara ett av mina och inte någon annans. Så himla svårt att förklara.
Men vi har kollat så att alla skidor löser ut som de ska. Det är ju bra det.

Det där med att ha en femåring med gips

För någon vecka sedan bröt Lilla S armen. Eller ja han har fått en "grön kvist"-fraktur. Ni vet när man tar en lång mjuk pinne och böjer väldigt mycket. Den går inte av men blir väldigt böjd. Tydligen kan man göra så med små barns skelett. Ja alltså vi gjorde ju inte det med hans arm så klart.
Han fixade det här alldeles själv. Genom att "hoppa från ett litet hus". På dagis. Jahapp. Det är ju ändå den naturliga saken att göra. Om man heter Madicken. Och har ett paraply i handen. Sixten hade inte ens ett paraply. Vilket kanske iofs var en himla tur...
För att vara riktigt säker på att skaffa sig ett gips gjorde han sen ytterligare en vurpa inne på dagis en timme senare. Sen var det fix och färdigt.

På sjukhuset skulle det röntgas. Vilket han inte ville. Men den pedagogiska mamman hade tagit med sig lite mut-ivation from Marabou. Och vips fanns det finfina bilder.
Efter kom en stressad läkare. Med håret spretandes på alla håll. Famnen full av papper och glasögonen på …