Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att ha en femåring med gips

För någon vecka sedan bröt Lilla S armen. Eller ja han har fått en "grön kvist"-fraktur. Ni vet när man tar en lång mjuk pinne och böjer väldigt mycket. Den går inte av men blir väldigt böjd. Tydligen kan man göra så med små barns skelett. Ja alltså vi gjorde ju inte det med hans arm så klart.
Han fixade det här alldeles själv. Genom att "hoppa från ett litet hus". På dagis. Jahapp. Det är ju ändå den naturliga saken att göra. Om man heter Madicken. Och har ett paraply i handen. Sixten hade inte ens ett paraply. Vilket kanske iofs var en himla tur...
För att vara riktigt säker på att skaffa sig ett gips gjorde han sen ytterligare en vurpa inne på dagis en timme senare. Sen var det fix och färdigt.

På sjukhuset skulle det röntgas. Vilket han inte ville. Men den pedagogiska mamman hade tagit med sig lite mut-ivation from Marabou. Och vips fanns det finfina bilder.
Efter kom en stressad läkare. Med håret spretandes på alla håll. Famnen full av papper och glasögonen på snedden. Stressat pep han till
-"Vi ska verkligen snart ta in honom. Har han väldigt ont i nacken?"
-"Eh nej..Det tror jag faktiskt inte att han har..."
-"Inte? Han har väl inte fått några tabletter nu??"
-"Eh. nej.. Han har inte ont i nacken ändå. Men mest för att det är armen som är bruten"
-"Armen? Ojdå..."
Läkaren krafsar frenetiskt bland sina papper och går vidare till tanten bredvid i väntrummet.
-"Ta tar vi dig istället. Hur är det med armbågen?"
-"Armbågen mår bra. Jag har brutit handen. Och killen med nacksmärtor har ni redan tagit in"

Jag tror att läkaren antingen gick hem eller drack den starkaste koppen kaffe man kan uppbringa på ett sjukhus. Det var ju ändå måndag. Och troligen inte hans bästa dag på jobbet. Hoppas jag.
Jag hoppas också att de hade koll på killen med nacken så han inte kom därifrån med gipsat ben eller så.
Lilla S kom iallafall ut med ett gips. På rätt hand. Och en nalle i den andra. För när sköterskan sa att Lilla S var för stor för nallar började underläppen vibrera. Så nalle fick det bli.
Han förkunnade också att han inte tänkte visa det för någon. Och inte gå på dagis förrän det var borttaget. Den pedagogiska mamman sa att det blev inget med det. Dagis it is. Och underläppen började vibrera igen.


Nu har veckorna passerat. Och gipset klippts bort. Så nu drar vi till fjällen och ser vem som kommer hem med gips denna gången.
Spänning i vardagen!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Första nyansen av Dublin, med barn

Det var i Dublin vi tog paus från vardagen.  Hela familjen faktiskt.  Och Dublin visade sig vara en helt fantastisk stad.  Långt över våra förväntningar. Vet inte riktigt vad vi hade väntat oss.  Kanske en grå industristad. Typ.  Solen sken och irländarna kan vara bland de trevligaste folken jag någonsin har träffat.  Jag läste innan att Dublin inte var en barnvänlig stad. Jag håller verkligen inte med.  Till er som funderar på att resa dit, gör det! Det är lagom långt iväg, lagom stort och alla är höga på Guinness och därmed superglada.
Förutom en bildkavalkad. Ska ni får några bra tips. 







Åker man med barn till en storstad är det ganska skönt att bo i lägenhet.  Vi bodde i en tvåa som låg väldigt centralt. Perfekt.
Och med utsikt över en biltvätt. Till Lilla O:s stora lycka. Vad finns det då att göra i Dublin för barn? Äta glass. Det finns massor med riktigt bra glasställen. Titta på broar. Lyftkranar. Bussar. Spårvagnar. Häst o vagn osv.  En uppsjö med mer eller mindre märkliga for…

Det där med att ha gjort en favorit i repris

Vi gjorde en favorit i repris. Och drog till Åre.  En repris från förra året. Då jag var där med världens bästa kollegor. Vi är inte kollegor längre. Faktiskt inte alls många av oss.  För att vara mer korrekt så är två det. Men det är fina människor. Fantastiskt fina. Och jag är väldigt glad. Och väldigt tacksam att de finns kvar i mitt liv. Och att de gillar att åka skidor. Vädret var helt ok. Det var en hel del sol.  En del snö. Dock bara på marken. Inte i luften. Men vad gör det. Det var tydligen en del is med. Så jag gjorde en liten vurpa. Så klart en väldigt elegant vurpa. Som resulterade i en skoterfärd, lite röntgen, en tumme som är gipsad. Inte helt enligt planen.  Men ändå.  Det kan vara så mycket värre. Och det där. Det kan man verkligen leva med. Sista dagen öppnades högzon. Och vi hann med några åk där med. Och en fantastisk utsikt. Tack Åre. För strålande dagar. Nästa år taggar vi Alperna.

Det där rummet

Vi har ju ett sånt där rum.  En såndär walk-in-closet.  Det är väldigt väldigt trevligt att hela tiden se alla kläder så man lätt kan välja. Ändå. På något magiskt sett. Så har jag inget att ha på mig.  Det är ju bra konstigt det där.
Den jättestora spegeln kommer från min mormor. Hon var sömmerska. Jag har inte ärvt en enda gen därifrån tror jag. Men spegeln. Den är bra fin den. Och väger mer än jag orkar lyfta. Kettlebells:en är INTE mina.  Jag kan inte lyfta dem heller... Just ja, väggen bakom spegeln.  Den var för vacker för att klä in när vi renoverade.