Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från 2018

Det där med att ha sprungit en bit

Jag har så trevliga vänner. Som kommer på så trevliga idéer.
Som att springa 60 km en lördag i Oktober. Där vid starten.  Där tyckte ingen av oss att det var någon vidare idé om jag ska vara ärlig.  Men solen gick upp. Alla människor var trevliga. Glada. Pratiga. Inspirerande. Löpande. Och det blev en fantastisk dag. Vi tog oss från Älmeboda. Hela vägen till Nättraby.
Vi följde vägen där Krösnabanan en gång gått.  Och kände historiens vindar. Och svetten rinna. Men fram kom vi. Medalj fick vi. Och Kaffe. Inte minst fick vi kaffe. Fantastiskt vad kroppen klarar av.

Det där med att SUPa

I somras köpte jag en SUP. Det kan ha varit sommaren bästa investering!
Jag har SUPat runt hur många öar som helst i skärgården. Lilla O har hoppat trampolin från den hur många gånger som helst. Hur många gånger som helst har jag packat ner den för säsongen.
Men nu.
Nu var det nog allra sista gången. Mina tår blev alldeles isande kalla och har inte tinat än.
Men alldeles ljuvligt vackert var det. Annat kan ingen säga. 



Det där med att ha en view

Jag jobbar på ett kontor. Jag vet. Det låter dödens tråkigt. Ibland är det sanningen också.
Men idag avslutades det med ett givande möte. Och en fantastisk utsikt. Då laddar vi in lite D-vitamin inför den mörka tiden som är på väg.


Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att ha glitterfredag

Ibland känns allt lite segt och trist. Då får man försöka festa till det lite. Och se till att höja glamournivån. Kanske till och med framkalla leende. Både hos sig själv och andra. Då får man ha glittertröja.  Det är ju ändå fredag liksom! Och lite roligare blev det minsann
Nu tar vi helg. Med glitter!

Det där med Kroppshets

Mia Skäringer har gjort en livstils-serie. En serie om "Kroppshets" Jag har sett den. Jag har gråtit. Jag har funderat. Jag har tänkt. Den är så otroligt sann. Den visar hur rubbad världen är. Hur rubbad vi låter den våra. Hur vi låter oss påverkas av den.
Serien handlar om synen vi har på våra kroppar. På att vi aldrig är nöjda. Den tar upp problemen med retuscheringar, med mediaexponering, med reklam, med samhällets allmänna syn. Och framförallt. Problemet med sociala medier. Hur tex ensamma människor blir ensammare av att scrolla sociala medier. Det är en så oerhört tragisk värld vi skapar. Istället för att vara snälla mot varandra. Vara snäll mot oss själva. Den tar upp ätstöringar. Om denna fruktansvärda rubbade sjukdom. Den som vrider till hjärnan så att det inte fungerar som det ska.  Den som skövlar liv. Som förstör liv. Som rubbar världar. Som tar många år att hämta sig från. Om man ens kan hämta sig helt. Var snäll mot dig själv. Du är vacker. Inifrån och ut. Utifr…

Det där med konstrunda på Österlen

Det blev konstrunda på Österlen även denna påsken. Som sig bör. Som traditionen säger. Hittade en del nya ställen. En del gamla ställen. En del tavlor. En del keramik. Och en hel massa mat. För att vara exakt 
I år var det lite nytänk. Så vi åt lunch när det var lunch. Istället för att fika. Väldigt vuxet. Vi hittade ett fantastiskt ställe i Sankt Olof. Byvägen 35. De serverade vegetarisk påskbuffe. En helt fantastisk sådan. I en helt fantastisk miljö.

Jag skulle kunna flytta in direkt.
Älskar den rustika känslan. Med tegel. Gamla detaljer. Att allt är genomtänkt. Dessutom. På Österlen <3 p="">



De har öppet annars också. Men serverar gissningsvis inte påskbuffe då. Men väl annat. Pizzor om jag inte minns fel. Och Fika. Så klart. Och Fika. Det är viktigt det. 




Det där med att vara hemma igen

Hemkommen från skidresa.
Med en oändlig tomhet. Som alltid efter resor. Tillbaka till jobbet. En fredag. Som att ha måndag och fredag på samma dag. Kul att träffa kollegorna igen. Skönt med lite skratt. Och eftersom det är både måndag och fredag idag så blev det både löpning och simning. Nu är kroppen trött. Som ett asplöv. Men ett skönt asplöv. Och det blir en bra helg. Så det så. 

Det där med att ladda in D-vitamin

Solen skiner och vi åker skidor. Tror inte jag har så mycket mer att tillägga. Det var något med att fira att man fyller 40 hela året.

Det där med att ha sett solen. Och alla andra väder

Lördagen bjöd på sol från blå himmel. Snöstorm och noll sikt. Kyla. Värme. Alla väder på väldigt kort tid. Men förslaget att ses vid Skärsjön som ligger inom promenadavstånd var väldigt bra. Väldigt trevligt sällskap utlovades.
Och löftet hölls.

Njöt av sol. Grillade. Åkte snowracer. Kastade snöbollar. Hoppade på gupp. Ja och slog svanskotan. Som sig bör. 

Och ibland. Ibland var de vänner.
Flera sekunder. Innan någon lyckades träffa den andra i huvudet med en isboll. Man får ju ändå ge dem att de har en fantastisk bollkänsla.
Vi tog vägen över isen hem. Trots att både jag och Linda tyckte det var skitläskigt. Och båda gjorde vars en praktvurpa. Det var den där svanskotan det... Vad jag saknat blå himmel. Skit i våren. Blå himmel och sol is da shit.

Det där med att ha en ny kärlek

Ok. Marabou har gjort det igen.
Jag ska inte köpa fler. För de säljs bara i 180 gram.  Och man måste äta hela. Så är reglerna tydligen.

Det där med att ha få ha det ljuvligt

Tänk att få äta god mat. Prata livet.
Dricka bubbel. Skratta.
Finnas till. Äta glass.
Smida planer. Förkasta planer.
Skratta lite till.
Och ha det ljuvligt.
Tänk att få ha fina människor i sitt liv.
Att få ventilera. Att få feedback.
Att bli lyssnad på.
Att få lyssna.
Livet är bra fint!
På en vanlig fredag dessutom.




Det där med att ha färdats tillbaka till studenttiden

Det är ju några år sedan jag pluggade. Ganska många för att vara mer exakt. Och på den tiden. På stenåldern. Så gick jag på studentspex. Och nu.  Flera år senare.  Skriver min systerson manus. Och regisserar Ett studentspex.

Ett fantastiskt bra sådant. Jag skrattade så jag fick kramp i magen. Applåderade så jag fick ont i händerna. Sträckte på mig så jag blev 10 cm längre. Så himla stolt. Vilket otroligt jobb han lagt ner. Så fantastiskt bra det blev.

Det där med att göra saker långt utanför boxen

Igår var jag hos en sångpedagog. Ja för att lära mig sjunga så klart. Och nej. Jag ska inte vara med i idol. Eller talang. Eller melodifestivalen. Jag vill kunna sjunga för husbehov.  Jag vill kunna sjunga ”ja må du leva” utan att man tror att jag försöker ta dö på födelsedagsgrisen direkt.
Kunna sjunga utan att barnen stoppar fingrarna i öronen. Utan att det blir tyst runt omkring. Bara alldeles vanligt. Det är långt utanför min box. Väldigt långt. Ungefär på en annan planet. Det tog mig bara 8 år att ta mod till mig från jag fick idén. Det säger lite om min bekvämlighetskänsla inför detta.

Och det visade sig att jag inte alls gjorde rätt när jag sjöng. Jag kanske inte är helt hopplös.
Jag måste bara öva, öva och öva.
Eventuellt kommer sångpedagogen bli miljonär på det här uppdraget…

Det där med att nästan snöa in

Det har snöat. En hel del. En otrolig massa för att vara helt ärlig. Det är till och med så att vi har vinterväglag. Dvs snövägar. I Blekinge.
Och det är alldeles ljuvligt! Så fantastiskt vackert och man måste ju älska snö!
För att ta tillvara på snön byttes löpturen till längdskidåkning. På skidor som jag senast åkte på för ca 30 år sen.
Eventuellt har varken de eller jag blivit bättre på att inte åka. Märkligt nog. Jag gjorde ändå ett avbrott på min vila-mig-i-form-på-längdskidor-lucka med tjejvasan för 10 år sen. Dock på hyrskidor. Och att jag då kom 3 mil är ett under.  För samtliga inblandade. Jobbigt som tusan var nypremiären.
Usla skidor var slutsatsen.

Det där med att ha varit på baluns

Igår var det baluns.  Överraskningsmiddag för en nybliven 40 åring närmare bestämt. Så inatt inkasserades hela 3 timmar sömn.  Det blir man ett riktigt charmtroll på om ni undrar.  Eller mest troll faktiskt. Men det var värt det.
Och denna gången var det ingen gammal vän. Utan en ganska ny förmåga.
Tänk att få träffa nya människor. Som man kommer nära. I vuxen ålder.
Det är en ynnest.

Det där med att för en gångs skull ha snö

Vi har snö. Trots att vi bor i Blekinge.  Så mycket snö att slalombacken är öppen. Och det finns längdskidspår som fungerade. Så idag åkte vi längdskidor.  Jag kommer ihåg det som att jag åkte en del när jag var liten.  Jag kommer också ihåg att det var ganska lätt. Både de minnena är troligen påhittade. För det är minsann inte alls lätt. Jag har åkt längdskidor en gång i vuxenålder. För 10 år sen. Och då tjejvasan. Otränad. Också en bra ide.  Det visade sig att längdskidåkning inte är något man vilar sig i form för. Tydligen.
Så vi bytte. Och åkte pulka ner för slalombacken. Det var kanske inte heller en jättebra ide. Men ganska roligt. Och ingen bröt något.

Det där med att ha vänner från förr

Häromdagen träffade jag en vän från förr. Från tiden på högskolan. Det som kan tyckas vara en tre fyra år sedan. Men visar sig vara betydligt längre sen. Som en mindre evighet. Det var bra tider det. Med många härliga människor. Mycket som formade mig till den människan jag är idag.
Bland alla människorna som passerade mig då finns ganska många kvar än idag. Inte i daglig kommunikation. Men ändå. Det är som att börja där man slutade sist. Det är som om tiden stått stilla. Och samtidigt inte. 
Jag fick äran att hänga med en av dessa människor.
Äta thaimat. Dricka vin. Prata. Prata. Prata. Och bli bjuden på en efterrätt från himmelen.  Det kan vara det godaste jag ätit.
Och jag kan ha ätit en väldigt stor del av den...

Det där med att älska skidskolan

Solen skiner. Backarna är pistade. Varm chokladen toppklass. Minst 6 stycken av skidresans deltagare älskar skidskolan.
Ja. De där 6 halvportionerna verkar inte tycka det är så hemskt heller.  Och det är ju bra. För det är väldigt välinvesterade pengar. Vuxna får åka några riktigt schyssta åk i nypistade backar.  Utan att ropa på barn som är i skogen Små får åka i skogen. Utan att någon vuxen skriker på dem.
Win-Win tror jag det heter.

Det där med att hänga i fjällen första dagen

Så är vi då i fjällen. Med blå himmel. Strålande sol. Ja och kallt så klart. Osäkert hur kallt. Våra tre termometrar spände över -3 till -20. Liften rapporterade -24. Vi nöjer oss med frysa-tårna-kallt. Men det är en utmärkt ursäkt till varm choklad. Med vispgrädde såklart. Eller sprutgrädde rättare sagt.


Fjällen är fylld med alldeles lagom mycket folk. Det vill säga i princip inga. Det enda orosmolnet är att det är ett helt gäng danskar på plats. Och alla vet hur det brukar gå med danskar i skidbacken.
Förhoppningsvis håller de sig i pisten. För där är tydligen inte vi. Nej vi är i skogen vi. Och svänger som galningar för att försöka undvika träden. Och hoppas att det inte ska ligga ett barn bakom nästa kulle. Och om det gör det så låt det vara ett av mina och inte någon annans. Så himla svårt att förklara.
Men vi har kollat så att alla skidor löser ut som de ska. Det är ju bra det.

Det där med att ha en femåring med gips

För någon vecka sedan bröt Lilla S armen. Eller ja han har fått en "grön kvist"-fraktur. Ni vet när man tar en lång mjuk pinne och böjer väldigt mycket. Den går inte av men blir väldigt böjd. Tydligen kan man göra så med små barns skelett. Ja alltså vi gjorde ju inte det med hans arm så klart.
Han fixade det här alldeles själv. Genom att "hoppa från ett litet hus". På dagis. Jahapp. Det är ju ändå den naturliga saken att göra. Om man heter Madicken. Och har ett paraply i handen. Sixten hade inte ens ett paraply. Vilket kanske iofs var en himla tur...
För att vara riktigt säker på att skaffa sig ett gips gjorde han sen ytterligare en vurpa inne på dagis en timme senare. Sen var det fix och färdigt.

På sjukhuset skulle det röntgas. Vilket han inte ville. Men den pedagogiska mamman hade tagit med sig lite mut-ivation from Marabou. Och vips fanns det finfina bilder.
Efter kom en stressad läkare. Med håret spretandes på alla håll. Famnen full av papper och glasögonen på …