Fortsätt till huvudinnehåll

Känna sig hemma


Igår skickade jag en länk till min man. 
På ett fritidshus på Österlen som jag nog inte kan leva utan. 
Jag tror han kommer att ignorera det mailet. Eller hävda att man visst kan leva det huset. Däremot inte utan ett hus i Norrland. Som vi tydligen bara måste ha. Trots att det knappt används. 
Min man samlar på hus. 
Bara inte såna hus som jag vill ha.

Men tänk, långa sandstränder, underbar småstad och människor med ljuvlig dialekt.
Tror jag skulle känna mig hemma. 
Och drömma, det bör man göra!
bilderna är lånade från www.ystad.se

Kommentarer

  1. Ååååh vilken lycka med ett fritidshus på Österlen!!! Helt klart myyyycket bättre än i myggens näste i norrland, fniss. Men trevnaden ligger ju inte i ett hus eller i en miljö i första hand, utan av människorna som vistas där, gemenskapen:))))

    Stöööörsta kraaaaaaamen aka

    SvaraRadera
    Svar
    1. å då vinner ju Österlen i mina ögon! :) Vi får väl se hur det slutar :)
      Kram!

      Radera
  2. Låter ju helt underbaart..... Du får helt enkelt mailbomba han ;) kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. hahah tror du det hjälper? Mot en älgjakt i norrland är jag nog körd!
      Kram

      Radera
  3. Österlen är ju så mycket närmre. Köra till Norrland? Måla upp bilden för din man om lång bilresa med otåliga barn... Behöver jag säga mer ;-)
    Kram Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi har exakt 100 mil från dörr till dörr (till huset i Norrland) så jo det tar ett tag. Men sen är det det där med älgjakt i norrland. Där ligger jag nog i lä vad jag än lovar...
      Kram!

      Radera
  4. Hej!

    Tittar in hos dig lite.

    Älskar Österlen, vi brukar hyra stuga där på sommaren.

    På återseende!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Välkommen :) Visst är det fantastiskt!! Jag kommer därifrån och känner att jag behöver ett hus där för att känna mig hel...typ :)

      Kom gärna igen!

      Radera
  5. Vad kul att samla på hus, det verkar vara en trevlig hobby. Jag skulle också kunna tänka mig att samla ihop ett gäng spridda hus i Thailand, Paris, NY och ja lite varstans faktiskt - drömma gå ju ;) Ha en trevlig helg!

    Kram Ullis

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja att de funnits på såna ställen så hade jag minsann inte klagat :) Nu är det på lite mer ödsliga ställen :)

      Kram

      Radera
  6. Tack för så fina ord på min blogg:) det värmde i ett kyligt Götet,jag gillar din blogg också.

    Kom snart tillbaka och ha en kanonhelg

    LOVE Maria från inredningsvis

    SvaraRadera
  7. Jag tycker verkligen ni ska ha ett fritidshus på Österlen. Kan broren kan väl du. När ni inte är där kan ni ju hyra ut det. Lätt som en plätt, ni vet ju hur man gör. Kram

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi en

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit. För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom

Vem vill inte dricka skumpa?

Då är det åter dags att gissa datum för leverans! Beräknat är den 9 augusti. Hittills är viktuppgången 7 kg. Någon viktuppskattning av bebisen är inte gjord denna gången, så mycket mer info kan ni inte få. Förra gången såg det ut såhär Resultatet då blev leverans 18 dagar innan beräknat. Nu, precis som då, utlovas en flaska bubbel till den som kommer närmast! Och denna gången räknas bara kommentarer i bloggen som tävlande. Sist vann min man, han gissade 1 timme fel bara men eftersom han aldrig skriver kommenterar (eller ens läser) så kommer han inte att vinna denna gången :)