Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att inte ha världens tur direkt

Efter sju timmar på Tosselilla. Med fullt ös.
Och efter middag hos mamma. Där Lilla S somnade på soffan.
Upptäcktes detta. Precis när jag och halvportionerna satt oss i bilen för att köra de 18 milen.
Reservdäck med verktyg letades upp i bagaget.
Sen ringde jag en livlina. Japp. Jag vet att det står i instruktionsboken.
Men nej. Jag litar minsann inte på mina kunskaper när det gäller just däckbyte iaf.
Så jag ringde in min systers man. Som kom och räddade mig.
Han är bäst.
Så efter ett tag var reservhjulet på. Och resan hem gick via systern där jag även fick det uppumpat till rätt däcktryck. Bra service på den verkstaden kan man säga.
Sen började resan hem.
18 mil. i 75 km/h. För jag lovade pappa att inte köra fortare.
Och man ska hålla vad man lovar.
Lilla S somnade direkt. 
Lilla O somnade efter 1.5 timme.
för att inte vara en total bromskloss i trafiken körde jag mindre vägar hem. 
Det var omväxlande. Och asatråkigt.
Så efter ett tag gav jag upp. Och körde upp på motorvägen iaf.
I 75 km/h. 
Tror eventuellt att många lärde sig nya svordomar under tiden det var en-filigt.
Och efter tre mil stod det en älg på vägen.
Precis vid skylten "viltstängsel upphör". Nähä?
Men jag körde inte över den. 
Mycket nöjd över det.
För att tre mil senare köra över en grävling.
Men det klarar tydligen ett reservdäck. 
Som tur är.
Tre mil hemifrån vaknade Lilla O. Med växtvärk.
När han gör det skriker han. Tills han fått alvedon. Och den börjat värka.
Jag hade ingen alvedon med. Så han skrek de sista tre milen.
Världen roligaste bilresa. 
Verkligen.
Sa jag att jag fick mens under tiden med? 
För det är ju jäkligt lättlöst liksom.

Ja man undrar hur det är möjligt.
Och om ett tag. Så kommer säkert jag med att skratta åt det.
Men inte riktigt än. 


Kommentarer

  1. Men käre värld! Hur mycket kan gå fel på en och samma dag liksom? Puss <3

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …