Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att inte ha världens tur direkt

Efter sju timmar på Tosselilla. Med fullt ös.
Och efter middag hos mamma. Där Lilla S somnade på soffan.
Upptäcktes detta. Precis när jag och halvportionerna satt oss i bilen för att köra de 18 milen.
Reservdäck med verktyg letades upp i bagaget.
Sen ringde jag en livlina. Japp. Jag vet att det står i instruktionsboken.
Men nej. Jag litar minsann inte på mina kunskaper när det gäller just däckbyte iaf.
Så jag ringde in min systers man. Som kom och räddade mig.
Han är bäst.
Så efter ett tag var reservhjulet på. Och resan hem gick via systern där jag även fick det uppumpat till rätt däcktryck. Bra service på den verkstaden kan man säga.
Sen började resan hem.
18 mil. i 75 km/h. För jag lovade pappa att inte köra fortare.
Och man ska hålla vad man lovar.
Lilla S somnade direkt. 
Lilla O somnade efter 1.5 timme.
för att inte vara en total bromskloss i trafiken körde jag mindre vägar hem. 
Det var omväxlande. Och asatråkigt.
Så efter ett tag gav jag upp. Och körde upp på motorvägen iaf.
I 75 km/h. 
Tror eventuellt att många lärde sig nya svordomar under tiden det var en-filigt.
Och efter tre mil stod det en älg på vägen.
Precis vid skylten "viltstängsel upphör". Nähä?
Men jag körde inte över den. 
Mycket nöjd över det.
För att tre mil senare köra över en grävling.
Men det klarar tydligen ett reservdäck. 
Som tur är.
Tre mil hemifrån vaknade Lilla O. Med växtvärk.
När han gör det skriker han. Tills han fått alvedon. Och den börjat värka.
Jag hade ingen alvedon med. Så han skrek de sista tre milen.
Världen roligaste bilresa. 
Verkligen.
Sa jag att jag fick mens under tiden med? 
För det är ju jäkligt lättlöst liksom.

Ja man undrar hur det är möjligt.
Och om ett tag. Så kommer säkert jag med att skratta åt det.
Men inte riktigt än. 


Kommentarer

  1. Men käre värld! Hur mycket kan gå fel på en och samma dag liksom? Puss <3

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Första nyansen av Dublin, med barn

Det var i Dublin vi tog paus från vardagen.  Hela familjen faktiskt.  Och Dublin visade sig vara en helt fantastisk stad.  Långt över våra förväntningar. Vet inte riktigt vad vi hade väntat oss.  Kanske en grå industristad. Typ.  Solen sken och irländarna kan vara bland de trevligaste folken jag någonsin har träffat.  Jag läste innan att Dublin inte var en barnvänlig stad. Jag håller verkligen inte med.  Till er som funderar på att resa dit, gör det! Det är lagom långt iväg, lagom stort och alla är höga på Guinness och därmed superglada.
Förutom en bildkavalkad. Ska ni får några bra tips. 







Åker man med barn till en storstad är det ganska skönt att bo i lägenhet.  Vi bodde i en tvåa som låg väldigt centralt. Perfekt.
Och med utsikt över en biltvätt. Till Lilla O:s stora lycka. Vad finns det då att göra i Dublin för barn? Äta glass. Det finns massor med riktigt bra glasställen. Titta på broar. Lyftkranar. Bussar. Spårvagnar. Häst o vagn osv.  En uppsjö med mer eller mindre märkliga for…

Det där med att ha gjort en favorit i repris

Vi gjorde en favorit i repris. Och drog till Åre.  En repris från förra året. Då jag var där med världens bästa kollegor. Vi är inte kollegor längre. Faktiskt inte alls många av oss.  För att vara mer korrekt så är två det. Men det är fina människor. Fantastiskt fina. Och jag är väldigt glad. Och väldigt tacksam att de finns kvar i mitt liv. Och att de gillar att åka skidor. Vädret var helt ok. Det var en hel del sol.  En del snö. Dock bara på marken. Inte i luften. Men vad gör det. Det var tydligen en del is med. Så jag gjorde en liten vurpa. Så klart en väldigt elegant vurpa. Som resulterade i en skoterfärd, lite röntgen, en tumme som är gipsad. Inte helt enligt planen.  Men ändå.  Det kan vara så mycket värre. Och det där. Det kan man verkligen leva med. Sista dagen öppnades högzon. Och vi hann med några åk där med. Och en fantastisk utsikt. Tack Åre. För strålande dagar. Nästa år taggar vi Alperna.

Det där rummet

Vi har ju ett sånt där rum.  En såndär walk-in-closet.  Det är väldigt väldigt trevligt att hela tiden se alla kläder så man lätt kan välja. Ändå. På något magiskt sett. Så har jag inget att ha på mig.  Det är ju bra konstigt det där.
Den jättestora spegeln kommer från min mormor. Hon var sömmerska. Jag har inte ärvt en enda gen därifrån tror jag. Men spegeln. Den är bra fin den. Och väger mer än jag orkar lyfta. Kettlebells:en är INTE mina.  Jag kan inte lyfta dem heller... Just ja, väggen bakom spegeln.  Den var för vacker för att klä in när vi renoverade.