Det där med att faktiskt ha sprungit en mara

Egentligen finns det mycket att berätta. 

Men det tar vi sen. 

Nu tar vi en sak,

Berlin.

Kommer ni ihåg den där bröllops"presenten"?

Det där maratonet som jag gick med på att springa till slut?

Det var det jag gjorde i Berlin.

Som om det inte var nog med ett maraton sprang jag även 6 km i någon frukostjogg.

Jag tyckte idén var fullkomligt usel. Men följde ändå med.

Och vilken stämning det var!!

Joggen avslutades på olympiastadium. 

Helt galen akustik på vägen in. 

Håret på armarna reste sig och man började nästan gråta.

Vilken känsla ett ställe kan förmedla.

Nu var det ju tyvärr inte där maran gick i mål.

Men i mål det gick jag. Eller sprang.

Eller kanske snarare något mitt emellan.

Och ja. Det var en upplevelse.

Och ja det var jobbigt. 

och ja. Jag var säker på att de mätt fel eftersom varje km efter 33 km var minst dubbel längd mot vad de bör ha.

Och ja. Jag hade behövt mer träning. Mer core. Mer styrka. Konditionen var det enda som var ok.

Och ja. Det var fullkomligt galet. 

På alla sätt.

Och ja. Risken finns. Att jag gör det igen. 

Bara inte på ett tag.

Självklart firades det med champagne.

Aldrig förr har det varit så välförtjänt.

Och denna godbiten.

Den funderar jag på om man inte måste sova med.

Det kommande året eller så.

Minst.

Om jag är odrägligt stolt?

Ja. Frågor på det?