Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att faktiskt ha sprungit en mara

Egentligen finns det mycket att berätta. 
Men det tar vi sen. 
Nu tar vi en sak,
Berlin.
Kommer ni ihåg den där bröllops"presenten"?
Det där maratonet som jag gick med på att springa till slut?
Det var det jag gjorde i Berlin.

Som om det inte var nog med ett maraton sprang jag även 6 km i någon frukostjogg.
Jag tyckte idén var fullkomligt usel. Men följde ändå med.
Och vilken stämning det var!!
Joggen avslutades på olympiastadium. 
Helt galen akustik på vägen in. 
Håret på armarna reste sig och man började nästan gråta.
Vilken känsla ett ställe kan förmedla.


Nu var det ju tyvärr inte där maran gick i mål.


Men i mål det gick jag. Eller sprang.
Eller kanske snarare något mitt emellan.
Och ja. Det var en upplevelse.
Och ja det var jobbigt. 
och ja. Jag var säker på att de mätt fel eftersom varje km efter 33 km var minst dubbel längd mot vad de bör ha.
Och ja. Jag hade behövt mer träning. Mer core. Mer styrka. Konditionen var det enda som var ok.
Och ja. Det var fullkomligt galet. 
På alla sätt.
Och ja. Risken finns. Att jag gör det igen. 
Bara inte på ett tag.

Självklart firades det med champagne.
Aldrig förr har det varit så välförtjänt.


Och denna godbiten.
Den funderar jag på om man inte måste sova med.
Det kommande året eller så.
Minst.
Om jag är odrägligt stolt?
Ja. Frågor på det?

Kommentarer

  1. Du skall vara stolt! Starkt gjort jag är imponerad men inte förvånad.

    SvaraRadera
  2. Jag är otroligt imponerad. Du är verkligen bäst <3 Kram från systern

    SvaraRadera
  3. Wow fasen vad grymt! Hurra för dig :)

    SvaraRadera
  4. Sjukt bra jobbat! Bara var stolt för tusan =)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …

Vilken helg!

Vi har ofta ganska lugna helger, med bara någon rolig aktivitet. Så var inte denna helgen. Den var mer galen. Men på det bra sättet. Systersonen tog studenten. Vilket firades på ett storartat sätt!
Jag skrattade högt åt banderollen på deras umpa-bumpa-lastbil fylld med bara killar. Men så tillhör jag också den ironiska generationen

Vi tog emot den nybakade studenten utanför skolan och skickade iväg honom. Sen skickade vi iväg oss själva till Sandskogen.  För att titta på hus. Som jag inte har råd med. För att fika. Innan en studentmottagning. Båda sakerna ungefär lika genomtänkta. Men jösses. Vad vackert det är.
Min vackra syster och hennes man hade fixat fantastisk mat.  En buffe utan dess like serverades. Och jag glömde helt ta kort på den.

Lördagen spenderades med män som tittade på en grill. Tjejer som hoppade studsmatta.
Barn som badade. Gungade. Busade med vatten. Åt glass. Skålade i fanta. Och åt popcorn. Framför "bion" som visade Pippi.  Så klart. 

Återigen. Vi fick…