Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med Malaysia

Målet med vår resa. Och huvudsyftet var att tillsammans med barnens farmor
träffa svägerskan och hennes familj.
De bor till vardags i Australien och denna gången valde vi att träffas cirkus halvvägs.
Ypperligt bra idé om du frågar mig.
Våra barn var dessutom överlyckliga över att få träffa sina kusiner.
Självklart såg de ut som på bilden hela tiden.
Eller nej, de gjorde hopplasteg och sjöng sånger tillsammans.
När de höll varandra i händerna.
Asch. Våra monster var precis likadana på andra sidan jorden.
Men de slog bara varandra. Inte kusinerna.
De klättrade dock en del på dem...



Vi hängde lite mer än en vecka tillsammans.
På Langkawi.
En av Malaysias många öar. 
Våra barn är ganska lättroade när det kommer till semester.
En pool. Sådär. Allt som krävs.
Båda visade sig vara vattendjur.
Lilla O lärde sig "simma" själv. Mycket viktigt.
Lilla S gjorde som vanligt likadant som Lilla O och tog bara ett steg rakt ut i poolen.
Fyrahundrafemtioelva gånger. Utan att lära sig. 

Vi bodde på stolphus. Ute i vattnet.
Med en fantastisk utsikt över solnedgången.
Eventuellt har jag solnedgångskort från alla kvällar.
Eventuellt är de. Som ni ser. Aningens lika varandra.


Langkawi är en lagom stor ö.
Där taxi kostar ungefär ingenting.
Därför åkte vi hit och dit och fram och tillbaka.
Vi kollade nattmarknader, kabinbanor, stränder, restauranger, shoppingställen, träskmark,
apor, ormar, örnar, grottor, fladdermöss. Och apor. Och apor.


Ibland tas det någon bild som ska bevisa att även jag har varit med på semestern.
Ni ser ju hur det blir. 
Hopplöst. 
Vi är inte den familjen som gör sig bäst på bild.

Det kommer mer...sen.




Kommentarer

  1. Det ser verkligen ut som ni varit i paradiset! Kram Sanna

    SvaraRadera
  2. Ser verkligen ljuvligt ut! helt rätt att skippa det kalla januarisverige. Ser fram emot att läsa mer om er resa :)

    SvaraRadera
  3. Mysiga bilder, ni ser ut att haft en underbar resa! //Cathrin

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …