Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med Malaysia

Målet med vår resa. Och huvudsyftet var att tillsammans med barnens farmor
träffa svägerskan och hennes familj.
De bor till vardags i Australien och denna gången valde vi att träffas cirkus halvvägs.
Ypperligt bra idé om du frågar mig.
Våra barn var dessutom överlyckliga över att få träffa sina kusiner.
Självklart såg de ut som på bilden hela tiden.
Eller nej, de gjorde hopplasteg och sjöng sånger tillsammans.
När de höll varandra i händerna.
Asch. Våra monster var precis likadana på andra sidan jorden.
Men de slog bara varandra. Inte kusinerna.
De klättrade dock en del på dem...



Vi hängde lite mer än en vecka tillsammans.
På Langkawi.
En av Malaysias många öar. 
Våra barn är ganska lättroade när det kommer till semester.
En pool. Sådär. Allt som krävs.
Båda visade sig vara vattendjur.
Lilla O lärde sig "simma" själv. Mycket viktigt.
Lilla S gjorde som vanligt likadant som Lilla O och tog bara ett steg rakt ut i poolen.
Fyrahundrafemtioelva gånger. Utan att lära sig. 

Vi bodde på stolphus. Ute i vattnet.
Med en fantastisk utsikt över solnedgången.
Eventuellt har jag solnedgångskort från alla kvällar.
Eventuellt är de. Som ni ser. Aningens lika varandra.


Langkawi är en lagom stor ö.
Där taxi kostar ungefär ingenting.
Därför åkte vi hit och dit och fram och tillbaka.
Vi kollade nattmarknader, kabinbanor, stränder, restauranger, shoppingställen, träskmark,
apor, ormar, örnar, grottor, fladdermöss. Och apor. Och apor.


Ibland tas det någon bild som ska bevisa att även jag har varit med på semestern.
Ni ser ju hur det blir. 
Hopplöst. 
Vi är inte den familjen som gör sig bäst på bild.

Det kommer mer...sen.




Kommentarer

  1. Det ser verkligen ut som ni varit i paradiset! Kram Sanna

    SvaraRadera
  2. Ser verkligen ljuvligt ut! helt rätt att skippa det kalla januarisverige. Ser fram emot att läsa mer om er resa :)

    SvaraRadera
  3. Mysiga bilder, ni ser ut att haft en underbar resa! //Cathrin

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Första nyansen av Dublin, med barn

Det var i Dublin vi tog paus från vardagen.  Hela familjen faktiskt.  Och Dublin visade sig vara en helt fantastisk stad.  Långt över våra förväntningar. Vet inte riktigt vad vi hade väntat oss.  Kanske en grå industristad. Typ.  Solen sken och irländarna kan vara bland de trevligaste folken jag någonsin har träffat.  Jag läste innan att Dublin inte var en barnvänlig stad. Jag håller verkligen inte med.  Till er som funderar på att resa dit, gör det! Det är lagom långt iväg, lagom stort och alla är höga på Guinness och därmed superglada.
Förutom en bildkavalkad. Ska ni får några bra tips. 







Åker man med barn till en storstad är det ganska skönt att bo i lägenhet.  Vi bodde i en tvåa som låg väldigt centralt. Perfekt.
Och med utsikt över en biltvätt. Till Lilla O:s stora lycka. Vad finns det då att göra i Dublin för barn? Äta glass. Det finns massor med riktigt bra glasställen. Titta på broar. Lyftkranar. Bussar. Spårvagnar. Häst o vagn osv.  En uppsjö med mer eller mindre märkliga for…

Det där rummet

Vi har ju ett sånt där rum.  En såndär walk-in-closet.  Det är väldigt väldigt trevligt att hela tiden se alla kläder så man lätt kan välja. Ändå. På något magiskt sett. Så har jag inget att ha på mig.  Det är ju bra konstigt det där.
Den jättestora spegeln kommer från min mormor. Hon var sömmerska. Jag har inte ärvt en enda gen därifrån tror jag. Men spegeln. Den är bra fin den. Och väger mer än jag orkar lyfta. Kettlebells:en är INTE mina.  Jag kan inte lyfta dem heller... Just ja, väggen bakom spegeln.  Den var för vacker för att klä in när vi renoverade.

Det där med att hänga i fjällen första dagen

Så är vi då i fjällen. Med blå himmel. Strålande sol. Ja och kallt så klart. Osäkert hur kallt. Våra tre termometrar spände över -3 till -20. Liften rapporterade -24. Vi nöjer oss med frysa-tårna-kallt. Men det är en utmärkt ursäkt till varm choklad. Med vispgrädde såklart. Eller sprutgrädde rättare sagt.


Fjällen är fylld med alldeles lagom mycket folk. Det vill säga i princip inga. Det enda orosmolnet är att det är ett helt gäng danskar på plats. Och alla vet hur det brukar gå med danskar i skidbacken.
Förhoppningsvis håller de sig i pisten. För där är tydligen inte vi. Nej vi är i skogen vi. Och svänger som galningar för att försöka undvika träden. Och hoppas att det inte ska ligga ett barn bakom nästa kulle. Och om det gör det så låt det vara ett av mina och inte någon annans. Så himla svårt att förklara.
Men vi har kollat så att alla skidor löser ut som de ska. Det är ju bra det.