Fortsätt till huvudinnehåll

Namngivning och munspel

 

Äntligen har då Lilla S fått sitt namn.
Så nu får jag inte säga Pixen, och Lilla O får inte säga Hitten.
Vi kan säga att det redan har urartat. 
Huvudpersonen var i högform hela dagen. Ju mer uppmärksamhet desto bättre.
Sittande mitt på bordet. Där var det bäst. 
Undra vems gener den ungen har fått?



Även Lilla O var i högform. Och mycket nöjd över sin frisyr.
Och sina hängslen. 

Egentligen var alla halvportioner i högform.
Till systersonens stora "lycka". Det är han som är i mitten.
Agerandes lekledare. 
Han måste blivit tröttare än tröttast.
Men han blev barnens idol. Och det kan man ju leva ett tag på.


Vi körde den prestigelösa banan. 
Så. jäkla. skönt. 
Om du frågar mig.
Maten caterades. Hembakat bröd serverades till.
Efterrätten blev key west paj (serverad i långpanna...lagom snyggt)
kärleksmums. grädde. maränger. glass. chokladsås.
Enbart fantasin sätter gränser för hur man kunde få sin efterrätt serverad.

Så skönt att slippa fixa en massa och bara kunna prata lite strunt med alla.
Det är ju ändå rätt många. 35 personer kom.
För att fira Lilla S.
Och han fick världens finaste presenter. 

Lilla O fick också högvis med presenter.
Det är praktiskt att vara barn nr 1. Automagiskt får man dubbelt. 
För att det är synd om. Typ.
Och nu har han lärt sig det.
Lilla O fick bla ett munspel.
Det spelade han på hela morgonen. 
Iklädd tomteluva.
Vi kan säga att jag vet var han ärvt tondövheten från iaf.

Lilla O är mycket nöjd över presenten.
Föräldrarna funderar på att skicka tillbaka den.
Tillsammans med Lilla O.


Kommentarer

  1. Tack för igår! Det var supergott, mysigt och trevligt :-)) Stor kram från Systern med familj <3

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …