Fortsätt till huvudinnehåll

Namngivning och munspel

 

Äntligen har då Lilla S fått sitt namn.
Så nu får jag inte säga Pixen, och Lilla O får inte säga Hitten.
Vi kan säga att det redan har urartat. 
Huvudpersonen var i högform hela dagen. Ju mer uppmärksamhet desto bättre.
Sittande mitt på bordet. Där var det bäst. 
Undra vems gener den ungen har fått?



Även Lilla O var i högform. Och mycket nöjd över sin frisyr.
Och sina hängslen. 

Egentligen var alla halvportioner i högform.
Till systersonens stora "lycka". Det är han som är i mitten.
Agerandes lekledare. 
Han måste blivit tröttare än tröttast.
Men han blev barnens idol. Och det kan man ju leva ett tag på.


Vi körde den prestigelösa banan. 
Så. jäkla. skönt. 
Om du frågar mig.
Maten caterades. Hembakat bröd serverades till.
Efterrätten blev key west paj (serverad i långpanna...lagom snyggt)
kärleksmums. grädde. maränger. glass. chokladsås.
Enbart fantasin sätter gränser för hur man kunde få sin efterrätt serverad.

Så skönt att slippa fixa en massa och bara kunna prata lite strunt med alla.
Det är ju ändå rätt många. 35 personer kom.
För att fira Lilla S.
Och han fick världens finaste presenter. 

Lilla O fick också högvis med presenter.
Det är praktiskt att vara barn nr 1. Automagiskt får man dubbelt. 
För att det är synd om. Typ.
Och nu har han lärt sig det.
Lilla O fick bla ett munspel.
Det spelade han på hela morgonen. 
Iklädd tomteluva.
Vi kan säga att jag vet var han ärvt tondövheten från iaf.

Lilla O är mycket nöjd över presenten.
Föräldrarna funderar på att skicka tillbaka den.
Tillsammans med Lilla O.


Kommentarer

  1. Tack för igår! Det var supergott, mysigt och trevligt :-)) Stor kram från Systern med familj <3

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Första nyansen av Dublin, med barn

Det var i Dublin vi tog paus från vardagen.  Hela familjen faktiskt.  Och Dublin visade sig vara en helt fantastisk stad.  Långt över våra förväntningar. Vet inte riktigt vad vi hade väntat oss.  Kanske en grå industristad. Typ.  Solen sken och irländarna kan vara bland de trevligaste folken jag någonsin har träffat.  Jag läste innan att Dublin inte var en barnvänlig stad. Jag håller verkligen inte med.  Till er som funderar på att resa dit, gör det! Det är lagom långt iväg, lagom stort och alla är höga på Guinness och därmed superglada.
Förutom en bildkavalkad. Ska ni får några bra tips. 







Åker man med barn till en storstad är det ganska skönt att bo i lägenhet.  Vi bodde i en tvåa som låg väldigt centralt. Perfekt.
Och med utsikt över en biltvätt. Till Lilla O:s stora lycka. Vad finns det då att göra i Dublin för barn? Äta glass. Det finns massor med riktigt bra glasställen. Titta på broar. Lyftkranar. Bussar. Spårvagnar. Häst o vagn osv.  En uppsjö med mer eller mindre märkliga for…

Det där rummet

Vi har ju ett sånt där rum.  En såndär walk-in-closet.  Det är väldigt väldigt trevligt att hela tiden se alla kläder så man lätt kan välja. Ändå. På något magiskt sett. Så har jag inget att ha på mig.  Det är ju bra konstigt det där.
Den jättestora spegeln kommer från min mormor. Hon var sömmerska. Jag har inte ärvt en enda gen därifrån tror jag. Men spegeln. Den är bra fin den. Och väger mer än jag orkar lyfta. Kettlebells:en är INTE mina.  Jag kan inte lyfta dem heller... Just ja, väggen bakom spegeln.  Den var för vacker för att klä in när vi renoverade.

Det där med att hänga i fjällen första dagen

Så är vi då i fjällen. Med blå himmel. Strålande sol. Ja och kallt så klart. Osäkert hur kallt. Våra tre termometrar spände över -3 till -20. Liften rapporterade -24. Vi nöjer oss med frysa-tårna-kallt. Men det är en utmärkt ursäkt till varm choklad. Med vispgrädde såklart. Eller sprutgrädde rättare sagt.


Fjällen är fylld med alldeles lagom mycket folk. Det vill säga i princip inga. Det enda orosmolnet är att det är ett helt gäng danskar på plats. Och alla vet hur det brukar gå med danskar i skidbacken.
Förhoppningsvis håller de sig i pisten. För där är tydligen inte vi. Nej vi är i skogen vi. Och svänger som galningar för att försöka undvika träden. Och hoppas att det inte ska ligga ett barn bakom nästa kulle. Och om det gör det så låt det vara ett av mina och inte någon annans. Så himla svårt att förklara.
Men vi har kollat så att alla skidor löser ut som de ska. Det är ju bra det.