Fortsätt till huvudinnehåll

Energiboostad


Äntligen är jag hemma och har sniffat lilla S i nacken, busat med lilla O och pussat på mannen.
Jag har lagrat in bilder på ett snötäckt landskap, på härliga åk nerför fantastiskt långa backar. Jag har lagrat känslan av att skratta tillsammans med underbara människor. Känslan av att äta alldeles för mycket mat och tro det eller ej, tröttna på att ens se vin.



Maten var något i en alldeles egen klass. Vi fick som minst tre rätter. Som minst. Fem rätter de andra kvällarna. Fem. Och alla lika stora att man hade kunnat klarat sig fint på bara en. På bilderna ser ni bilder från frukostbuffen. Bordet med den färska frukten. Bordet med osten. Sen fanns det fyra långbord till med femtielva sorters bröd (och croissanter som man utan några större problem kan äta alldeles för många av) Och det fanns champagne. Till frukost. Champagne till frukost.


Det var otroligt intensiva dagar där vi hann med massor av riktigt bra jobbgrejor. Och jag, som är mammaledig, kände mig riktigt peppad av att jobba just här. Med just dessa fantastiska människor!
Och ja bilden är från när vi var ute och drack drinkar och dansade umpabumpa och gagnamstyle till tidiga morgonen. 
Klok, det får man vara en annan dag. Tills dess ska man banne mig ha roligt.

Var jag varit? Jo här. Och här då så klart.


Sen vill jag bara säga tack. Tack för alla kommentarer jag fick på detta inlägget. Inte bara här utan framförallt alla som kom via sms. Ni gjorde mig glad långt ner i magen. Underbara ni.

Kommentarer

  1. Men shiiittt! Inte visste jag att du varit i Österrike! Coolt! Förstår att du saknat dina små och mannen, vet inte om jag hade klarat av att åka iväg så (inte än i vart fall). Stor kram Cattis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är tufft att vara iväg från barnen, särskilt första gången. Men ack så nyttigt för alla :) Dock ska man ta det när man själv känner sig redo. Kan säga att det tog ett bra tag innan jag sov iväg från Ossian :) Kram

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Första nyansen av Dublin, med barn

Det var i Dublin vi tog paus från vardagen.  Hela familjen faktiskt.  Och Dublin visade sig vara en helt fantastisk stad.  Långt över våra förväntningar. Vet inte riktigt vad vi hade väntat oss.  Kanske en grå industristad. Typ.  Solen sken och irländarna kan vara bland de trevligaste folken jag någonsin har träffat.  Jag läste innan att Dublin inte var en barnvänlig stad. Jag håller verkligen inte med.  Till er som funderar på att resa dit, gör det! Det är lagom långt iväg, lagom stort och alla är höga på Guinness och därmed superglada.
Förutom en bildkavalkad. Ska ni får några bra tips. 







Åker man med barn till en storstad är det ganska skönt att bo i lägenhet.  Vi bodde i en tvåa som låg väldigt centralt. Perfekt.
Och med utsikt över en biltvätt. Till Lilla O:s stora lycka. Vad finns det då att göra i Dublin för barn? Äta glass. Det finns massor med riktigt bra glasställen. Titta på broar. Lyftkranar. Bussar. Spårvagnar. Häst o vagn osv.  En uppsjö med mer eller mindre märkliga for…

Det där med att ha gjort en favorit i repris

Vi gjorde en favorit i repris. Och drog till Åre.  En repris från förra året. Då jag var där med världens bästa kollegor. Vi är inte kollegor längre. Faktiskt inte alls många av oss.  För att vara mer korrekt så är två det. Men det är fina människor. Fantastiskt fina. Och jag är väldigt glad. Och väldigt tacksam att de finns kvar i mitt liv. Och att de gillar att åka skidor. Vädret var helt ok. Det var en hel del sol.  En del snö. Dock bara på marken. Inte i luften. Men vad gör det. Det var tydligen en del is med. Så jag gjorde en liten vurpa. Så klart en väldigt elegant vurpa. Som resulterade i en skoterfärd, lite röntgen, en tumme som är gipsad. Inte helt enligt planen.  Men ändå.  Det kan vara så mycket värre. Och det där. Det kan man verkligen leva med. Sista dagen öppnades högzon. Och vi hann med några åk där med. Och en fantastisk utsikt. Tack Åre. För strålande dagar. Nästa år taggar vi Alperna.

Det där rummet

Vi har ju ett sånt där rum.  En såndär walk-in-closet.  Det är väldigt väldigt trevligt att hela tiden se alla kläder så man lätt kan välja. Ändå. På något magiskt sett. Så har jag inget att ha på mig.  Det är ju bra konstigt det där.
Den jättestora spegeln kommer från min mormor. Hon var sömmerska. Jag har inte ärvt en enda gen därifrån tror jag. Men spegeln. Den är bra fin den. Och väger mer än jag orkar lyfta. Kettlebells:en är INTE mina.  Jag kan inte lyfta dem heller... Just ja, väggen bakom spegeln.  Den var för vacker för att klä in när vi renoverade.