Fortsätt till huvudinnehåll

Energiboostad


Äntligen är jag hemma och har sniffat lilla S i nacken, busat med lilla O och pussat på mannen.
Jag har lagrat in bilder på ett snötäckt landskap, på härliga åk nerför fantastiskt långa backar. Jag har lagrat känslan av att skratta tillsammans med underbara människor. Känslan av att äta alldeles för mycket mat och tro det eller ej, tröttna på att ens se vin.



Maten var något i en alldeles egen klass. Vi fick som minst tre rätter. Som minst. Fem rätter de andra kvällarna. Fem. Och alla lika stora att man hade kunnat klarat sig fint på bara en. På bilderna ser ni bilder från frukostbuffen. Bordet med den färska frukten. Bordet med osten. Sen fanns det fyra långbord till med femtielva sorters bröd (och croissanter som man utan några större problem kan äta alldeles för många av) Och det fanns champagne. Till frukost. Champagne till frukost.


Det var otroligt intensiva dagar där vi hann med massor av riktigt bra jobbgrejor. Och jag, som är mammaledig, kände mig riktigt peppad av att jobba just här. Med just dessa fantastiska människor!
Och ja bilden är från när vi var ute och drack drinkar och dansade umpabumpa och gagnamstyle till tidiga morgonen. 
Klok, det får man vara en annan dag. Tills dess ska man banne mig ha roligt.

Var jag varit? Jo här. Och här då så klart.


Sen vill jag bara säga tack. Tack för alla kommentarer jag fick på detta inlägget. Inte bara här utan framförallt alla som kom via sms. Ni gjorde mig glad långt ner i magen. Underbara ni.

Kommentarer

  1. Men shiiittt! Inte visste jag att du varit i Österrike! Coolt! Förstår att du saknat dina små och mannen, vet inte om jag hade klarat av att åka iväg så (inte än i vart fall). Stor kram Cattis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är tufft att vara iväg från barnen, särskilt första gången. Men ack så nyttigt för alla :) Dock ska man ta det när man själv känner sig redo. Kan säga att det tog ett bra tag innan jag sov iväg från Ossian :) Kram

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …