Fortsätt till huvudinnehåll

Den där julen

Förväntningarna var stora och koncentrationen hög. Särskilt eftersom Lille O lämnat sina älskade nappar till Tomten. I utbyte mot en traktor. Gick jättebra. Tills han skulle sova. Då lät det "nä me om han" (=jag tycker inte om tomten) "bappar baka" (vill ha napparna tillbaka) osv osv. Knappt arg. 

Istället för att dansa med tomten runt granen dansades det runt kökslampan. Varför inte liksom?

Lilla O höll glatt tomten i handen. Efter han hade hjälpt honom dela ut högvis med klappar. Innan han fattade att han inte fick tillbaka sina nappar. Nästa år kommer han antagligen att hata tomten efter tragiken hans föräldrar utsatte honom för i år. 


Ja, det fanns som alltid snuskigt mycket mat. Mina personliga favoriter var laxen min svåger rökt själv och go´ korven från ingelsta kalkon. Ja och ostbrickan och julgodiset. Men det förstod man liksom själv.
Om jag varit snäll? Jomenvisst. Tydligen inte i närheten så snäll som Lilla O och Lilla S varit men nära nog. Barnen hade gjort en gemensam teckning o slagit in själva. (Det kunde man se på mängden papper och tejp..), de hade också köpt ett halsband till sin mamma. De har bra smak de där barnen som valde ett Thomas Sabo-halsband. Vinterlöparskorna som tidigare nämnts kom tomten också med. En champagneprovning på Österlen i sommar. En stooor vätte. En öppen-spis-lykta. Svartvinbärssnaps. Och en dunk vin :) Man undrar om de tycker jag dricker för lite alkohol? :)

Kommentarer

  1. Ni ser ut att ha haft en riktigt fin jul! Gott nytt år på er! Varma kramar från Thailand

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gott nytt år till er med! Vi såg filmen från bröllopet på julafton så ni var nästan med :) Kramar från oss alla till er alla

      Radera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …