Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att utvärdera förra året


2016 var året som inte riktigt förekom här på bloggen.
För bloggen somnade plötsligt in i februari. För att sedan smygvakna i december.
Båda helt utan förvarning. Och utan att jag egentligen har någon förklaring.
Mer än att det var mycket. Tokigt mycket.
Och det var kaos. Mer kaos än vanligt.
Mer kaos än vad det är nu. 
Som tur är.
Nåväl.

Målen jag hade för 2016 var mer en lista.

-Rörelseträning.
Jag skulle börja med mer rörelseträning. mer stretch. Mer balansträning.
Hahaha. 
Jag kan bocka av att jag gjort mer av det. 
Men det är mer för att jag gjorde löjligt lite tidigare.
Tror inte jag får godkänt.
Det var helt enkelt förbannat tråkigt. 
-Springa en halvmara och en mara. Förutsättningslöst.
Men det gjorde jag. Och det gick förbannat bra om jag får säga det själv.
Jag sprang Helsingborg maraton och kapade min maratontid med 14 minuter.
Jag sprang Köpenhamns halvmaraton och kapade min halvmaratontid med 7 minuter.
Det får ju liksom vara symmetri. 
Godkänt säger jag.

-Läsa mer.
Det höll jag. Framtill hösten.
Sen struntade jag tydligen blankt i det. 
Njae säger vi. Inte helt godkänt.

-Våga tro på mig själv.
Äh. Hur förbenat svårt kan det vara egentligen?
För att inte säga omöjligt.
Suck.

-höja människor.
Det. Det vill jag faktiskt säga att jag gjort. Och gör.
Det är viktigt. En viktig del av mitt liv.
Och något jag inte tänker sluta med.

-Skaffa en ny hobby.
Nej. 
Jag har inte gjort det.
Anledningen är kaos.
Men nu. Nu har jag en Raspberry pi. Som tomten kom med.
Som bara väntar. 
Så nu. Nu har jag snart en ny hobby att bemästra.
Fast jag gick i tennisskola. Det räknas. Nästan.

-Prata mer i telefon.
Jo. Det har jag faktiskt.
Fast även här beror det på att jag gjorde det löjligt lite tidigare.
Jag har blivit bättre. 
Och det är minsann ganska trevligt. 

-Se saker positivt.
Nja. Större delen av året får jag nog säga nej på det.
Men på slutet. Då kan jag möjligen ge mig godkänt.
Det har vänt. 
Men det var segt. 
Riktigt segt.

-skratta mer.
Nej. Inte godkänt.

-Kramas mer.
Jo det gjorde jag. 
Och det tänker jag fortsätta med.

-Slänga vågen.
Våghelvetet är kvar.
Vi pratar inte mer om det.

Det gick sådär kan vi väl säga.
Inte direkt fullpott.
Vissa spelar mindre roll. Men andra hade jag önskat att jag lyckats bättre med.

Så vad gjorde jag 2016:
 Åkte skidor i ett svinkallt Björnrike och i ett inte så svinkallt Åre. 
Reste till andra länder. Till Sydkorea, Kina, Hongkong, Cypern, Kroatien, Baltikum, Norge, Danmark, Tyskland.
Sprang två traillopp, ett marathon, ett halvmarathon.
Började med Swimrun och körde två tävlingar med en utmärkt partner. 
Jag har utmanat mig själva med att
Vara instruktör för ett helt gäng spinningpass. Och för ett färre gäng crossfitpass. 
Köra zipline, gå i tennisskola, tälta, åka helikopter, försöka slå volter i poolen,
åka alla karuseller på Liseberg, gå blomsterkurser.
Och jag sa upp mig. Och bytt jobb.
Det var banne mig långt utan för comfort zone. Och nog inget någon trodde skulle ske. 
Jag har umgåtts med fina människor.  Jag har fått många fina minnen. 

Planen för 2017. 
Den finslipas. 
Och den kommer. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Första nyansen av Dublin, med barn

Det var i Dublin vi tog paus från vardagen.  Hela familjen faktiskt.  Och Dublin visade sig vara en helt fantastisk stad.  Långt över våra förväntningar. Vet inte riktigt vad vi hade väntat oss.  Kanske en grå industristad. Typ.  Solen sken och irländarna kan vara bland de trevligaste folken jag någonsin har träffat.  Jag läste innan att Dublin inte var en barnvänlig stad. Jag håller verkligen inte med.  Till er som funderar på att resa dit, gör det! Det är lagom långt iväg, lagom stort och alla är höga på Guinness och därmed superglada.
Förutom en bildkavalkad. Ska ni får några bra tips. 







Åker man med barn till en storstad är det ganska skönt att bo i lägenhet.  Vi bodde i en tvåa som låg väldigt centralt. Perfekt.
Och med utsikt över en biltvätt. Till Lilla O:s stora lycka. Vad finns det då att göra i Dublin för barn? Äta glass. Det finns massor med riktigt bra glasställen. Titta på broar. Lyftkranar. Bussar. Spårvagnar. Häst o vagn osv.  En uppsjö med mer eller mindre märkliga for…

Det där med att ha gjort en favorit i repris

Vi gjorde en favorit i repris. Och drog till Åre.  En repris från förra året. Då jag var där med världens bästa kollegor. Vi är inte kollegor längre. Faktiskt inte alls många av oss.  För att vara mer korrekt så är två det. Men det är fina människor. Fantastiskt fina. Och jag är väldigt glad. Och väldigt tacksam att de finns kvar i mitt liv. Och att de gillar att åka skidor. Vädret var helt ok. Det var en hel del sol.  En del snö. Dock bara på marken. Inte i luften. Men vad gör det. Det var tydligen en del is med. Så jag gjorde en liten vurpa. Så klart en väldigt elegant vurpa. Som resulterade i en skoterfärd, lite röntgen, en tumme som är gipsad. Inte helt enligt planen.  Men ändå.  Det kan vara så mycket värre. Och det där. Det kan man verkligen leva med. Sista dagen öppnades högzon. Och vi hann med några åk där med. Och en fantastisk utsikt. Tack Åre. För strålande dagar. Nästa år taggar vi Alperna.

Det där med konstrunda på Österlen

Det blev konstrunda på Österlen även denna påsken. Som sig bör. Som traditionen säger. Hittade en del nya ställen. En del gamla ställen. En del tavlor. En del keramik. Och en hel massa mat. För att vara exakt 
I år var det lite nytänk. Så vi åt lunch när det var lunch. Istället för att fika. Väldigt vuxet. Vi hittade ett fantastiskt ställe i Sankt Olof. Byvägen 35. De serverade vegetarisk påskbuffe. En helt fantastisk sådan. I en helt fantastisk miljö.

Jag skulle kunna flytta in direkt.
Älskar den rustika känslan. Med tegel. Gamla detaljer. Att allt är genomtänkt. Dessutom. På Österlen <3 p="">



De har öppet annars också. Men serverar gissningsvis inte påskbuffe då. Men väl annat. Pizzor om jag inte minns fel. Och Fika. Så klart. Och Fika. Det är viktigt det.