Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att se bakåt

Vi börjar med backspegeln. Den jag inte gillar.
Föredrar en stor framruta.
Men som sagt. 2015 års mål var
1. Att vara lycklig. 
Det där med att ingen annan gör det åt dig är fortfarande helt sant. 
Och jag har blivit bättre på de små sakerna.
Känns på ett sätt som ett väldigt bra mål att ha och på ett annat sätt som ett väldigt dåligt mål.
Svårt att få till genom ett helt år
2. Samspel.
Det var en fortsättning på tidigare års ödmjukhetsplaner.
Och jag tror faktiskt jag är klar med det.
Eller klar och klar.
Men jag har ändrats mycket som människa. 
Och mest till det bättre.
3. Utmana.
Att flytta mig själv utanför boxen.
Visst har jag gjort det. 
Men detta. Detta kan man göra mer av.
Vad jag gjort?
Instruerat spinningklasser, sprungit maraton, sprungit traillopp,
genomfört utbildningsmöten i mitt jobb, blivit bättre på att mingelprata,
provat massor med ny sorts mat (fortfarande inte kebab dock...),
blivit rakare och ärligare i min kommunikation, 
skaffat mig bättre självförtroende (det är långt utanför boxen det)
 
Utöver det var 300 träningspass målet.
Avstämningen blev 301.
Check.
 
Vad hände mer 2015?
Jag åkte skidor, reste till New York, till Barcelona, till Berlin, till västkusten,
till Köpenhamn och till Stockholm, Stockholm och åter Stockholm.
certifierades i PRINCE2, avslutade mitt hittills största projekt, bytte jobb,
var toastmaster på ett bröllop, planerade en kickoff,
hängde på astrid lindgrensvärld, på Tosselilla, på Lalandia, på Legoland,
på Arilds vingård, på Österlen
Badat i poolen, sprungit, cyklat, yogat, träffat vänner, spelat spe med barnen,
lekt tjuv och polis, drivit butiken
Och säkert mer. Massa mer.
 
Framrutan. Dvs detta årets mål är under betänkande...

Kommentarer

  1. Vilket år du varit med om!!! Det ska du vara nöjd med. En kompis har en burk där hon lägger ner lappar där hon skriver bra saker som hänt tex dottern tappat 1:a tanden... Kan vara ett sätt att mäta sin lycka med...
    Gillar din plan i alla fall och väntar nu med spänning på årets!!
    Kram Lotta

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …