Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med välartade barn

Jag och barnen hänger själva. 
Därför var båda räkorna med på Lilla S simskola.
Lite lätt kaosartat men gick oväntat bra. 
Även om det resulterade i att vi var ute ur badhuset 30 min senare än vanligt.
Det var anledningen till att vi gick på en riktigt fin restaurang. 
Där båda barnen satt exemplariskt fint och åt vackert.

Titta. Han sitter jättefint!
Men vänta. Vad är det där vid sidan om.
Ah. Lilla S. Som inte alls sitter så fint. 
(rättare sagt sprang han fram på sofforna i gummistövlar. Tills han tyckte det lät för mycket. Då kastade han gummistövlarna som en kille i 19-års åldern glatt plockade upp åt honom.)

Varpå Lilla S dansade en liten lätt dans. Fortfarande uppe i soffan.
Tur att Lilla O iaf uppför sig.

Men vänta. Var är nu Lilla O?
ah. Han ligger på golvet. 
Så klart.

Och så här öde och tomt fixade vi till det i restaurangen. 
Go us.
Men som tur är skrattade halvportionerna mest.
Även om anledningen var att vi lekte härmleken.
Och att mamman skulle härma halvportionerna.
Och när mamma säger bajs. kiss. rumpa. snopp.
På restaurang. Då kan det knappast bli roligare.
Exemplariskt uppförande.
Från samtliga.
Jag är stans bästa mamma.
Typ.

Kommentarer

  1. Bajs och kiss är ju de bästa orden som finns!! Känner igen kaosen när man är ute och äter. Gärna är de färdiga innan man tagit sin första tugga eller att de äter min mat och jag sittermed deras. Saker som jag aldrig skulle göra innan jag fick barn!!
    Alltid lika kul och intressant att läsa din blogg! :)
    Kram Lotta

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …