Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att ha provat massor med dricka

Har hängt lite i skåne i helgen.
Och lite extra mycket i Kivik. På musteriet för att vara exakt.
På cider och calvadosprovning.
En fantastisk guide visade oss runt i produktionen. Bjöd på råvin av både päron och äpple.
Vilket för övrigt inte går att dricka. Berättade otroligt mycket intressant om allt från odlingstekniker till drinkrecept.

I en otrolig lokal fick vi sedan prova sex sorters cider. 
Äta tapas på lokalt producerade råvaror.
Prova två sorters calvados.
Och ovanpå alltihop slänga dit lite choklad.
Och det var ljuvligt. Alldeles ljuvligt.

Fördrinken var den klassiska "varm & kall"
Ni vet den som smakar flytande äppelkaka. Bara det liksom.
Sen fick vi ett glas bubbel. 
Eller ja. Astrakan. Flaskjäst äppelcider. Dvs den jäses med samma teknik som champagne.
Den smakar också väldigt nära för att inte vara det så att säga. 
Dessutom är den svagare. Jag ska beställa högvis med flaskor på systemet.
Till maten fick vi:
Astrakan äppelcider torr
Astrakan äppelcider halvtorr
Astrakan Belle De Boskoop äppelcider
Williams päroncider halvtorr
Astrakan fläderblom halvtorr
De två sista är jag skeptiskt till. Det är lite kvalmigt för min smak.
Men nummer tre. Den var sjukt god. Givetvis beställningsvara på systemet.
Och givetvis starkast. 8.5%. 
Men godast.

Calvadosen var en fyraårig och en tolvårig.
Enligt utsago från övriga sällskapet var 12 årig absolut godast.
Och väldans god då tom.
Så ni får lita på dem. 
Själv tyckte jag båda smakade mest sprit.

Fantastisk upplevelse. 
På ett fantastiskt Österlen.
Och som alltid. Vill jag flytta dit igen.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …