Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att välja att inspireras

Jag vet. Uppdateringarna har inte haglat den senaste tiden.
Varför? 
Ja. Livet kom väl emellan. 
Och inspirationen har liksom saknats.
Inspirationen till det mesta om jag ska vara ärlig.
Men. Det tänker jag inte vänta på att någon annan ska vända.
Det får jag göra själv. Så kanske det blir en positiv spiral av det.
Ibland måste man välja själv om man vill bli inspirerad.
På tal om inspiration. 
I torsdags hade vi heldag med avdelningen jag tillhör på jobbet.
Mycket information. Mycket inspiration.
Mycket fika. Och väldigt mycket mat.
Särskilt på kvällen.
Uppdraget var nämligen att laga vår egen trerätters middag.
20 personer skulle laga fördrinkstilltugg, förrätt, huvudrätt, efterrätt.
20 personer som i vanliga fall sitter vid skrivbord. Inte rör i grytor.
Så om ni undrar varför kocken ser lite ansträngd ut. Så är han nog det.
Stackarn. Hela hans kök var kaos.
Förrätten lagades i en gigantisk wokpanna. Räksoppa. Från grunden.
Det visade sig vara en massa konjak och ett par flaskor vin i den.
Tur man inte körde hem den kvällen :)
Men god var den! 
Till är det "snygga" oststänger. De blir nog snygga. När man gjort några hundra.
Men dessa var iaf goda. Och hellre det.
Jag valde så klart fisk till huvudrätt. Eftersom jag inte är så köttig av mig.
Jag fick fisk till ett helt kompani som ni ser. 
Västerbottenostgratinerad lax med vitvinsås och rotfruktskompott.
Köttätarna fick bankad fläskfile fylld med västerbottenost (den hette något mycket finare i kockvärlden)
Men det var mycket mat. Och god mat.
Efterrättsgruppen drog vinstlotten.
De fick elda.
Och brandlarmet gick inte. 
Men vi hade kollat var brandsläckaren var.
Creme brûlée. 
Världens godaste efterrätt.
Jag åt. Alldeles för många.
Var tvungen att dricka två koppar ganska äckligt kaffe efteråt för att få ner det i magen ens.
Moget. 
Men gott!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …