Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att ha haft en vanlig dag på jobbet

Kanske inte riktigt en vanlig dag. 
Men I wish!
Alltså igår. Det är nog svårt att toppa en sån dag.
Det var torsdag. Som bekant.
Den inleddes med ett långt yogapass. 
Som vanligt. På torsdagar.
Fortsatte med jobb. Inget nytt där.
Finlunch på Nya skafferiet i staun.
Där de har jordens godaste pajer. Tillsammans med himmelska grönsaker.
Det är inte nyttigt. Och man äter ALLTID för mycket. 
Det är liksom omöjligt att inte göra det.
Tillbaka till jobbet är det möten.
Bra möten.
Men bra nyheter.
Och. Semmelwrap.
Nej. Det var ingen bra ide.
Men jo. Jag åt. Hela. 
Lite onödigt kan man tycka.

Hemma hängde dessa på dörren.
Blommor! Till mig!
Jag. Jag har banne mig helt fantastiska vänner.
Finaste Linda. Jag är så tacksam att ha funnit en så fin människa.
Strax därefter var det dags.
För invasion.
17 stycken var vi. Från mitt jobb.
Som lagade mat.
I mitt kök.

Tillsammans med sangria åt vi fantastiska tapas.
Oh my så gott det var.
Så vi åt för mycket. Så klart.
Men vi kompenserade det.
Med att spela rundpingis. Sjuttioåttatusen gånger.
I mitt sovrum.
På det svinhala golvet.
Hysteriskt. Det är ordet du letar efter.
Hysteriskt roligt.
Vi fortsatte med innebandy i källaren. 
Med källarregler. Dvs inga regler.
Och danstävling.
Och sångtävling.
Och jag som inte alls kan sjunga. Som aldrig gör det offentligt.
 Som inte hade druckit så mycket sangria.
Tänka äsch.
Man lever bara en gång. 
Och sjöng.
Jag ber om ursäkt för all skada alla kan tänkas tagit av just det.
Och kanske av mitt dansande med :)

Vi tävlade i en fantastisk quiz. Där alla frågor handlade om OS i Stockholm 1912.
Där vi fick underbar bakgrundsinformation om de mest bisarra saker.
Som pricken över i:et åt vi Roy Fares chokladcheesecake.
Jisses. Vad gott.
Och vad jag skrattade. 
Och vad jag älskar att ha alla dessa människor i mitt liv.

Resten av helgen ska jag inte äta så mycket tror jag.
Också ska jag åka till simhallen med Lilla O. Och förklara att man inte nödvändigtvis drunknar när man hoppar i den stora bassängen.
Eventuellt får ni veta mer om det sen.
Om vi lyckas.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …