Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att återigen ha en plan

2015
Nytt år. Nya möjligheter som det så vackert heter.
Förra året hade jag en plan. Istället för löften. 
Löften känns liksom lite magstarkt. 
I stora ord var den att renodla. Att fokusera.
På fyra områden.
1. Familj. 
2. Träningen.
3. Vänner
4. Personligheten.

Hur det gick?
Men sådär skulle jag nog säga.
1. Det skulle vara fokus på den vuxna delen i familjen. Not so much I would say.
I våras gick det bra. Sen gick det inte alls.
2. Träningen. Jamenvisst.
Nästan samma sak där. I våras gick det sjukt bra. Sen tog det tvärstopp iom skador.
3. Vänner. Planen var att odla mina nära vänner. Och odla fram nya nära vänner.
Men faktiskt. Det har gått framåt. 
Jag har några som står mig så kära.
4. Personligheten. Bli mer ödmjuk.
Det har också gått framåt. Jag är långt ifrån klar.
Men det har gått framåt.

50%. Kunde definitivt varit sämre. Och bättre. Inte full bonus där inte.

Nu har ni väl redan somnat. Men planen för 2015. Vad är den då?
1. Att vara lycklig. 
Ingen annan gör det åt en. Man får liksom se till att göra det själv. 
Det krävs inte mycket. Ett träningspass. En kopp gott te. En kram. En bra låt.
Så 2015. 
Året jag banne mig ska vara lycklig.
2. Samspel.
Vidarespinn på min ödmjukhetsplan sen förra året. 
Ge fler komplimanger. Ge fler kramar. Ge mer beröm. Sprid leende. Skäm bort andra.
Vad har man att förlora på det? 
Inte ett skit.
3. Utmana.
Våga röra mig mer utanför den berömda boxen. 
Ta för mig på jobbet mer. 
Testa nya saker. 
Nya träningsformer. Nya maträtter. Nya resmål. Nya projekt. Bemästra nya saker.
Våga. Våga. Våga.

Vad tror ni? 
Finns det en chans för full bonus? 
Sitter du inne på något direkt tips?
Isf säger jag ja tack! :)


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …