Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att återigen ha en plan

2015
Nytt år. Nya möjligheter som det så vackert heter.
Förra året hade jag en plan. Istället för löften. 
Löften känns liksom lite magstarkt. 
I stora ord var den att renodla. Att fokusera.
På fyra områden.
1. Familj. 
2. Träningen.
3. Vänner
4. Personligheten.

Hur det gick?
Men sådär skulle jag nog säga.
1. Det skulle vara fokus på den vuxna delen i familjen. Not so much I would say.
I våras gick det bra. Sen gick det inte alls.
2. Träningen. Jamenvisst.
Nästan samma sak där. I våras gick det sjukt bra. Sen tog det tvärstopp iom skador.
3. Vänner. Planen var att odla mina nära vänner. Och odla fram nya nära vänner.
Men faktiskt. Det har gått framåt. 
Jag har några som står mig så kära.
4. Personligheten. Bli mer ödmjuk.
Det har också gått framåt. Jag är långt ifrån klar.
Men det har gått framåt.

50%. Kunde definitivt varit sämre. Och bättre. Inte full bonus där inte.

Nu har ni väl redan somnat. Men planen för 2015. Vad är den då?
1. Att vara lycklig. 
Ingen annan gör det åt en. Man får liksom se till att göra det själv. 
Det krävs inte mycket. Ett träningspass. En kopp gott te. En kram. En bra låt.
Så 2015. 
Året jag banne mig ska vara lycklig.
2. Samspel.
Vidarespinn på min ödmjukhetsplan sen förra året. 
Ge fler komplimanger. Ge fler kramar. Ge mer beröm. Sprid leende. Skäm bort andra.
Vad har man att förlora på det? 
Inte ett skit.
3. Utmana.
Våga röra mig mer utanför den berömda boxen. 
Ta för mig på jobbet mer. 
Testa nya saker. 
Nya träningsformer. Nya maträtter. Nya resmål. Nya projekt. Bemästra nya saker.
Våga. Våga. Våga.

Vad tror ni? 
Finns det en chans för full bonus? 
Sitter du inne på något direkt tips?
Isf säger jag ja tack! :)


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Första nyansen av Dublin, med barn

Det var i Dublin vi tog paus från vardagen.  Hela familjen faktiskt.  Och Dublin visade sig vara en helt fantastisk stad.  Långt över våra förväntningar. Vet inte riktigt vad vi hade väntat oss.  Kanske en grå industristad. Typ.  Solen sken och irländarna kan vara bland de trevligaste folken jag någonsin har träffat.  Jag läste innan att Dublin inte var en barnvänlig stad. Jag håller verkligen inte med.  Till er som funderar på att resa dit, gör det! Det är lagom långt iväg, lagom stort och alla är höga på Guinness och därmed superglada.
Förutom en bildkavalkad. Ska ni får några bra tips. 







Åker man med barn till en storstad är det ganska skönt att bo i lägenhet.  Vi bodde i en tvåa som låg väldigt centralt. Perfekt.
Och med utsikt över en biltvätt. Till Lilla O:s stora lycka. Vad finns det då att göra i Dublin för barn? Äta glass. Det finns massor med riktigt bra glasställen. Titta på broar. Lyftkranar. Bussar. Spårvagnar. Häst o vagn osv.  En uppsjö med mer eller mindre märkliga for…

Det där med att ha gjort en favorit i repris

Vi gjorde en favorit i repris. Och drog till Åre.  En repris från förra året. Då jag var där med världens bästa kollegor. Vi är inte kollegor längre. Faktiskt inte alls många av oss.  För att vara mer korrekt så är två det. Men det är fina människor. Fantastiskt fina. Och jag är väldigt glad. Och väldigt tacksam att de finns kvar i mitt liv. Och att de gillar att åka skidor. Vädret var helt ok. Det var en hel del sol.  En del snö. Dock bara på marken. Inte i luften. Men vad gör det. Det var tydligen en del is med. Så jag gjorde en liten vurpa. Så klart en väldigt elegant vurpa. Som resulterade i en skoterfärd, lite röntgen, en tumme som är gipsad. Inte helt enligt planen.  Men ändå.  Det kan vara så mycket värre. Och det där. Det kan man verkligen leva med. Sista dagen öppnades högzon. Och vi hann med några åk där med. Och en fantastisk utsikt. Tack Åre. För strålande dagar. Nästa år taggar vi Alperna.

Det där rummet

Vi har ju ett sånt där rum.  En såndär walk-in-closet.  Det är väldigt väldigt trevligt att hela tiden se alla kläder så man lätt kan välja. Ändå. På något magiskt sett. Så har jag inget att ha på mig.  Det är ju bra konstigt det där.
Den jättestora spegeln kommer från min mormor. Hon var sömmerska. Jag har inte ärvt en enda gen därifrån tror jag. Men spegeln. Den är bra fin den. Och väger mer än jag orkar lyfta. Kettlebells:en är INTE mina.  Jag kan inte lyfta dem heller... Just ja, väggen bakom spegeln.  Den var för vacker för att klä in när vi renoverade.