Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med den årliga julgranshuggningen

Idag var det dags.
För den årliga julgranshuggningen.
Vilket spektakel det är.
Högvis med barn lastas upp på traktorsläpet och skjutsas ut i skogen.
Där jagas det julgranar och grillas korv.
Idag i strålande solsken.
Bra väderbeställning.

För varje år blir det lite fler verkar det som.
I år var det mer än 30 barn. 
Helt galet.
Och lika många vuxna ungefär.
Givetvis kommer tomten.
Med paket till alla barnen.
I år hade pirater tagit hans säck. 
Och skattjakten innebar både att leta nyckel och leta kista.
Barnen gjorde ett strålande jobb som tom bar fram kistan.
Som tur var innehöll den just Tomtens säck.
Full med godispåsar till alla små. 
Lycka lycka.

När alla luktar tillräckligt mycket brandrök åker vi tillbaks hem.
Allihop. 
Och ja. Då ser det liksom ut så här i hallen. 
Då har vi ändå byggt ut. 
Och har numera en ganska stor hall.
Trodde vi.
Det bjöds på glögg och en del fika.
Sockerstinna barn sprang runt och lekte.
Eller spelade innebandy i källaren. 
Tillsammans med glöggstinna föräldrar.
Men. Det är banne mig en av de mysigaste jultraditionerna.

Jag ber om ursäkt för de usla bilderna. Men min mobil har havererat.
Och tackar Anna för den sista bild. Där man iaf kan se vad det är.

Kommentarer

  1. Tusen tack för att vi får vara med och uppleva denna fina tradition, Inez var superimponerad... av allt Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ni är självskrivna. Och Inez med så klart! Kram

      Radera
  2. Verkar va en supermysig tradition bra initiativ, hade jag själv haft lite skog hade jag snott hela idén :)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …