Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att ha firat jul

jag tänkte jag skulle tanka upp mina bilder från den "riktiga kameran"
Men eftersom jag inte orkar resa mig får ni liksom hålla till godo med mobilens.
För jag är lite trött. Lite julen-bakis. Dvs full med mat, godis och lite allmänt matt.
Ändå tycker jag inte det varit så mycket julstress i år.
Det har blev mycket av allt utan stress.
Skönt att kunna använda projektledar-skills även hemma.


Igår när Kalle Anka började fylldes huset med 16 vuxna och 7 barn.
För att göra det extra festligt börjar vi med glöggfika. 
Så att alla blir sockerstinna. 
Små som stora.
Toppen bli lagom när tomten kommer.
Eller tomtarna som var fallet  detta året.
En med rejäla trätofflor. 
En snabb som en vessla. Som sprang runt i hela huset.
Och efter en stund även en red- and -white-creware. Som liksom styrde upp alltihop.
Vilket visade sig behövas. 
För kaos. Det var bara förnamnet. 
MC-ligisten hade behövts resten av utdelningen med tror jag.
Men ibland är jag väldigt tacksam att vi har fantastiska människor i vår närhet som gör galna saker.
Vesslan-tomten smög också runt i vår trädgård på julaftonsmorgon.
Barnen tittade storögt. Ropade in honom. Och fick julklappar.
Barn och föräldrar var ungefär lika förvånade. 


Den roligaste julklappen fick min ena systerson. Av sin bror.
En hästhuvud-mask. 
Jag skrattar fortfarande bara jag tänker på det.
Hysteriskt roligt. 
Att inte det blivit årets julklapp är ju ändå bra märkligt.


Förutom att trycka i mig ansenliga mängder mat och julgodis toppade jag med det bästa.
Fin-julmust. 
Nomnom.
Men jag är glad. 
Glad att jag ficka fira med så fina människor.
Glad för att mina barn fick "allt de önskade sig"
Glad av att se att alla verkade trivas.
Och glad att jag hann med ett löppass på julaftonsmorgon.
I tomteluva. Så klart.


Och nu. 
Nu är det dags att börja fundera.
Snart ska nyårsplanen spikas.
Det är planen för hela nästa år.
Inget löfte. Utan en plan.
Gör en du med vettja! 
Man jobbar så mycket bättre när man har ett tydligt mål.
(och en tidsplan säger projektledaren i mig)

Kommentarer

  1. Hahaha alltså, vem köper ett hästhuvud-mask och ger bort i julklapp? Vad tänkte du när du öppnade? Det är iofs väldigt kul. Och SER framför allt väldigt kul ut.

    Om du gillade julkalender som Emily Dahl hade på sin blogg under december månad så vill jag tipsa dig om min fotoutmaning 2015.
    Den är uppbyggd på samma vis men under ett helt år istället. En dag i veckan, valfri, så lägger du upp en bild som passar till veckans tema på din blogg och/eller instagram.
    All information om fotoutmaningen 2015 och varje veckans tema hittar du på den här adressen.
    http://louiseiturkiet.blogg.se/2014/december/53-veckors-fotoutmaning.html

    Ha en bra Tisdag och god fortsättning på nya året.
    Kramar Louise

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …