Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar.

Dags att berätta. Och att sluta skämmas.

För saker som har varit. De har just varit.

För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda.

Så klart.

Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan.

Jag var sambo. Jag hade massor med vänner.

och jag hade ganska roligt. Minsann.

Men. Jag mådde skit.

Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det.

Det fanns kanske 100. Större och mindre.

Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag.

Och jag la all min fokus på mat.

Eller snarare att inte äta. 

Och att inte äta gjorde jag bra.

Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack.

Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning.

Det räcker bra där liksom.

Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde.

För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning.

Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera att 46.4 var bottenrekordet.

Väldigt klädsamt till 175 cm kropp om ni undrar. Nuvarande vikt är klädsamma 12 kg mer.

Tyvärr gör bristen på mat en hel del med ens psyke.

Näringsbrist är inte helt bra för hjärnan.

Jag undrar ofta vad och var jag hade varit om jag hade lagt mitt fokus på något annat. Studier eller så.

Jag undrar också hur mina relationer till andra människor hade sett ut.

För nej. Jag var inte mitt bästa jag på något sätt.

Jag gjorde och sa många saker som jag kan ångra. 

Om jag vill lägga tid på att syssla med det.

Tyvärr blir en del spår permanenta.

Som synen på sig själv.

Jag kommer fortfarande tydligt ihåg vilken stor människa jag såg i spegeln under denna tiden.

Vilket uppenbarligen är totalt omöjlig ekvation.

Men så var det. Och jag förstår de som är där så väl.

De där hjärnspökena försvinner aldrig helt. 

Ibland när jag swishar förbi en spegel. Då är det precis det jag ser igen.

Jag bara väljer att inte gå tillbaka och kolla en gång extra. 

För nu. Nu är jag ändå frisk.

Det tog en sabla tid. What a waste of time.

Jag gjorde det själv. På mitt sätt.

Det rekommenderar jag inte. Hjälp hade varit bra. På alla sätt.

Det hade gått snabbare. Det hade blivit bättre. Tror jag.

Men ändå. Det blev ganska bra. I slutändan.

Våga därför hjälpa de som är där. De blir så mycket bättre om de kommer ur situationen.

Jag kan medge att jag inte hade tänkt berätta.

Men under den där Palma resan ifrågasatte min kloka vän varför.

Och när svaret på den frågan är att jag skäms. 

Då är det inte riktigt rätt. För inte sjutton ska någon behöva skämmas för det!

Det hade behövt komma ut i ljuset istället!

Det tillsammans med att mitt tidigare liv bubblade upp på onsdagens flygtur till Stockholm gjorde att jag kände att det fick vara nog.

Och jag vill inte ha någon uppmärksamhet. Inte någon uppmuntran. 

Inte för det som varit.

Det har liksom redan varit. Och det får vara så.

Uppmärksamhet ska ges i nuet. Uppmuntran ska ges i nuet.

Skit i det som varit. 

Om det inte är för att hjälpa någon annan.

Då får ni uppmärksamma. 

Precis hur mycket ni bara vill och kan. Dela hit och dit.

Och vad ni kan göra. 

Ni som har någon i närheten.

Bry er. Våga bry er. 

Just det. Det kommer ni aldrig att ångra.