Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar.
Dags att berätta. Och att sluta skämmas.
För saker som har varit. De har just varit.

För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda.
Så klart.
Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan.
Jag var sambo. Jag hade massor med vänner.
och jag hade ganska roligt. Minsann.
Men. Jag mådde skit.
Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det.
Det fanns kanske 100. Större och mindre.
Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag.
Och jag la all min fokus på mat.
Eller snarare att inte äta. 
Och att inte äta gjorde jag bra.
Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack.
Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning.
Det räcker bra där liksom.
Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde.
För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning.
Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera att 46.4 var bottenrekordet.
Väldigt klädsamt till 175 cm kropp om ni undrar. Nuvarande vikt är klädsamma 12 kg mer.

Tyvärr gör bristen på mat en hel del med ens psyke.
Näringsbrist är inte helt bra för hjärnan.
Jag undrar ofta vad och var jag hade varit om jag hade lagt mitt fokus på något annat. Studier eller så.
Jag undrar också hur mina relationer till andra människor hade sett ut.
För nej. Jag var inte mitt bästa jag på något sätt.
Jag gjorde och sa många saker som jag kan ångra. 
Om jag vill lägga tid på att syssla med det.

Tyvärr blir en del spår permanenta.
Som synen på sig själv.
Jag kommer fortfarande tydligt ihåg vilken stor människa jag såg i spegeln under denna tiden.
Vilket uppenbarligen är totalt omöjlig ekvation.
Men så var det. Och jag förstår de som är där så väl.
De där hjärnspökena försvinner aldrig helt. 
Ibland när jag swishar förbi en spegel. Då är det precis det jag ser igen.
Jag bara väljer att inte gå tillbaka och kolla en gång extra. 

För nu. Nu är jag ändå frisk.
Det tog en sabla tid. What a waste of time.
Jag gjorde det själv. På mitt sätt.
Det rekommenderar jag inte. Hjälp hade varit bra. På alla sätt.
Det hade gått snabbare. Det hade blivit bättre. Tror jag.
Men ändå. Det blev ganska bra. I slutändan.
Våga därför hjälpa de som är där. De blir så mycket bättre om de kommer ur situationen.

Jag kan medge att jag inte hade tänkt berätta.
Men under den där Palma resan ifrågasatte min kloka vän varför.
Och när svaret på den frågan är att jag skäms. 
Då är det inte riktigt rätt. För inte sjutton ska någon behöva skämmas för det!
Det hade behövt komma ut i ljuset istället!
Det tillsammans med att mitt tidigare liv bubblade upp på onsdagens flygtur till Stockholm gjorde att jag kände att det fick vara nog.
Och jag vill inte ha någon uppmärksamhet. Inte någon uppmuntran. 
Inte för det som varit.
Det har liksom redan varit. Och det får vara så.
Uppmärksamhet ska ges i nuet. Uppmuntran ska ges i nuet.
Skit i det som varit. 
Om det inte är för att hjälpa någon annan.
Då får ni uppmärksamma. 
Precis hur mycket ni bara vill och kan. Dela hit och dit.

Och vad ni kan göra. 
Ni som har någon i närheten.
Bry er. Våga bry er. 
Just det. Det kommer ni aldrig att ångra.


Kommentarer

  1. Vad starkt att våga berätta!! Sköt om dig!
    Kram Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och du, tack. Tack för att du var en av de få som faktiskt sa ngt.
      Kram!

      Radera
  2. Tycker också att det är väldigt starkt att våga berätta så här öppet! <3
    Stor kram från systern

    SvaraRadera
  3. Jättebra att prata om sånt här! Hade varit bra att få hit dig (eller öht någon som varit i den situationen själv) till våra patienter ibland och förklara från ett mer inifrånperspektiv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Och vet du. Det skulle jag gärna ställa upp på faktiskt.

      Radera
  4. Tack för att du berättade! Så bra att du instagrammar fikabilder, visar på något sätt att du accepterat din historia. Du har så mycket styrka i dig. Sen tycker jag att Tving borde ligga närmare Ystad så att jag fått träffa dig oftare. Massor med kramar

    SvaraRadera
  5. Det finns inget att skämmas för, du är en helt underbar tjej och en härlig syster, glöm aldrig bort det när du tänker på dig själv. Stora kramar broren

    SvaraRadera
  6. Sträck på dig ! Fantastisk resa du har gjort i lönndom... Och starkt att dela med dig genom att ge sjukdomen ett ansikte som kan ge andra hopp, kram :) Camilla

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Första nyansen av Dublin, med barn

Det var i Dublin vi tog paus från vardagen.  Hela familjen faktiskt.  Och Dublin visade sig vara en helt fantastisk stad.  Långt över våra förväntningar. Vet inte riktigt vad vi hade väntat oss.  Kanske en grå industristad. Typ.  Solen sken och irländarna kan vara bland de trevligaste folken jag någonsin har träffat.  Jag läste innan att Dublin inte var en barnvänlig stad. Jag håller verkligen inte med.  Till er som funderar på att resa dit, gör det! Det är lagom långt iväg, lagom stort och alla är höga på Guinness och därmed superglada.
Förutom en bildkavalkad. Ska ni får några bra tips. 







Åker man med barn till en storstad är det ganska skönt att bo i lägenhet.  Vi bodde i en tvåa som låg väldigt centralt. Perfekt.
Och med utsikt över en biltvätt. Till Lilla O:s stora lycka. Vad finns det då att göra i Dublin för barn? Äta glass. Det finns massor med riktigt bra glasställen. Titta på broar. Lyftkranar. Bussar. Spårvagnar. Häst o vagn osv.  En uppsjö med mer eller mindre märkliga for…

Det där med att ha gjort en favorit i repris

Vi gjorde en favorit i repris. Och drog till Åre.  En repris från förra året. Då jag var där med världens bästa kollegor. Vi är inte kollegor längre. Faktiskt inte alls många av oss.  För att vara mer korrekt så är två det. Men det är fina människor. Fantastiskt fina. Och jag är väldigt glad. Och väldigt tacksam att de finns kvar i mitt liv. Och att de gillar att åka skidor. Vädret var helt ok. Det var en hel del sol.  En del snö. Dock bara på marken. Inte i luften. Men vad gör det. Det var tydligen en del is med. Så jag gjorde en liten vurpa. Så klart en väldigt elegant vurpa. Som resulterade i en skoterfärd, lite röntgen, en tumme som är gipsad. Inte helt enligt planen.  Men ändå.  Det kan vara så mycket värre. Och det där. Det kan man verkligen leva med. Sista dagen öppnades högzon. Och vi hann med några åk där med. Och en fantastisk utsikt. Tack Åre. För strålande dagar. Nästa år taggar vi Alperna.

Det där rummet

Vi har ju ett sånt där rum.  En såndär walk-in-closet.  Det är väldigt väldigt trevligt att hela tiden se alla kläder så man lätt kan välja. Ändå. På något magiskt sett. Så har jag inget att ha på mig.  Det är ju bra konstigt det där.
Den jättestora spegeln kommer från min mormor. Hon var sömmerska. Jag har inte ärvt en enda gen därifrån tror jag. Men spegeln. Den är bra fin den. Och väger mer än jag orkar lyfta. Kettlebells:en är INTE mina.  Jag kan inte lyfta dem heller... Just ja, väggen bakom spegeln.  Den var för vacker för att klä in när vi renoverade.