Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar.
Dags att berätta. Och att sluta skämmas.
För saker som har varit. De har just varit.

För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda.
Så klart.
Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan.
Jag var sambo. Jag hade massor med vänner.
och jag hade ganska roligt. Minsann.
Men. Jag mådde skit.
Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det.
Det fanns kanske 100. Större och mindre.
Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag.
Och jag la all min fokus på mat.
Eller snarare att inte äta. 
Och att inte äta gjorde jag bra.
Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack.
Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning.
Det räcker bra där liksom.
Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde.
För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning.
Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera att 46.4 var bottenrekordet.
Väldigt klädsamt till 175 cm kropp om ni undrar. Nuvarande vikt är klädsamma 12 kg mer.

Tyvärr gör bristen på mat en hel del med ens psyke.
Näringsbrist är inte helt bra för hjärnan.
Jag undrar ofta vad och var jag hade varit om jag hade lagt mitt fokus på något annat. Studier eller så.
Jag undrar också hur mina relationer till andra människor hade sett ut.
För nej. Jag var inte mitt bästa jag på något sätt.
Jag gjorde och sa många saker som jag kan ångra. 
Om jag vill lägga tid på att syssla med det.

Tyvärr blir en del spår permanenta.
Som synen på sig själv.
Jag kommer fortfarande tydligt ihåg vilken stor människa jag såg i spegeln under denna tiden.
Vilket uppenbarligen är totalt omöjlig ekvation.
Men så var det. Och jag förstår de som är där så väl.
De där hjärnspökena försvinner aldrig helt. 
Ibland när jag swishar förbi en spegel. Då är det precis det jag ser igen.
Jag bara väljer att inte gå tillbaka och kolla en gång extra. 

För nu. Nu är jag ändå frisk.
Det tog en sabla tid. What a waste of time.
Jag gjorde det själv. På mitt sätt.
Det rekommenderar jag inte. Hjälp hade varit bra. På alla sätt.
Det hade gått snabbare. Det hade blivit bättre. Tror jag.
Men ändå. Det blev ganska bra. I slutändan.
Våga därför hjälpa de som är där. De blir så mycket bättre om de kommer ur situationen.

Jag kan medge att jag inte hade tänkt berätta.
Men under den där Palma resan ifrågasatte min kloka vän varför.
Och när svaret på den frågan är att jag skäms. 
Då är det inte riktigt rätt. För inte sjutton ska någon behöva skämmas för det!
Det hade behövt komma ut i ljuset istället!
Det tillsammans med att mitt tidigare liv bubblade upp på onsdagens flygtur till Stockholm gjorde att jag kände att det fick vara nog.
Och jag vill inte ha någon uppmärksamhet. Inte någon uppmuntran. 
Inte för det som varit.
Det har liksom redan varit. Och det får vara så.
Uppmärksamhet ska ges i nuet. Uppmuntran ska ges i nuet.
Skit i det som varit. 
Om det inte är för att hjälpa någon annan.
Då får ni uppmärksamma. 
Precis hur mycket ni bara vill och kan. Dela hit och dit.

Och vad ni kan göra. 
Ni som har någon i närheten.
Bry er. Våga bry er. 
Just det. Det kommer ni aldrig att ångra.


Kommentarer

  1. Vad starkt att våga berätta!! Sköt om dig!
    Kram Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och du, tack. Tack för att du var en av de få som faktiskt sa ngt.
      Kram!

      Radera
  2. Tycker också att det är väldigt starkt att våga berätta så här öppet! <3
    Stor kram från systern

    SvaraRadera
  3. Jättebra att prata om sånt här! Hade varit bra att få hit dig (eller öht någon som varit i den situationen själv) till våra patienter ibland och förklara från ett mer inifrånperspektiv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Och vet du. Det skulle jag gärna ställa upp på faktiskt.

      Radera
  4. Tack för att du berättade! Så bra att du instagrammar fikabilder, visar på något sätt att du accepterat din historia. Du har så mycket styrka i dig. Sen tycker jag att Tving borde ligga närmare Ystad så att jag fått träffa dig oftare. Massor med kramar

    SvaraRadera
  5. Det finns inget att skämmas för, du är en helt underbar tjej och en härlig syster, glöm aldrig bort det när du tänker på dig själv. Stora kramar broren

    SvaraRadera
  6. Sträck på dig ! Fantastisk resa du har gjort i lönndom... Och starkt att dela med dig genom att ge sjukdomen ett ansikte som kan ge andra hopp, kram :) Camilla

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi en

Vem vill inte dricka skumpa?

Då är det åter dags att gissa datum för leverans! Beräknat är den 9 augusti. Hittills är viktuppgången 7 kg. Någon viktuppskattning av bebisen är inte gjord denna gången, så mycket mer info kan ni inte få. Förra gången såg det ut såhär Resultatet då blev leverans 18 dagar innan beräknat. Nu, precis som då, utlovas en flaska bubbel till den som kommer närmast! Och denna gången räknas bara kommentarer i bloggen som tävlande. Sist vann min man, han gissade 1 timme fel bara men eftersom han aldrig skriver kommenterar (eller ens läser) så kommer han inte att vinna denna gången :)

Storhetsvansinne

För er som har svårt att läsa om när andra är glada eller det går bra. Hoppa över detta inlägget är ni söta. Idag sålde jag två av mina stora tavlor. TVÅ! Till någon jag inte känner. TVÅ! Jag har vett att ta iaf lite betalt för mina tavlor, då det ligger en hel del jobb bakom.  Och de köpte TVÅ!  Jag är så stolt att jag nästan spricker. Och vill skrika ut det. Så nu är det fritt fram att tycka jag är odräglig. Att säga "jahaja, tror hon att hon är något". Att fundera på vad det är för galningar som köpt TVÅ stora tavlor.  Jag vet ju, att det är mot Jante att uttala sig så här.  Man bör ju be om ursäkt för det man gör. Inte tycka det är bra.  F*ck Jante är svaret! För sautan i gatan vad bra jag är! Iaf idag.  (Jag lovar, storhetsvansinnet har gått över tills imorgon och då kommer ett inlägg om vad som händer när man tar med sig två barn till sitt jobb för att fika. För det, det ska jag göra imorgon. Och då kommer jag minsann inte vara så bra)