Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att ha en tomten-är-far-till-alla-barnen-familj

I helgen har vi haft syskonträff.
Vi är en såndär tomten-är-far-till-alla-barnen-familj.
Ja med två tomtar dock. 
Poäng är väl mer att vi är en ganska brokig familj. 
Med ganska många personligheter.
Med en gemensam nämnare.
Vi är sams. 
Och har alltid varit.
Vilket vi kan tacka våra föräldrar för tror jag.
Och att vi är ganska kloka vi med.
På bilden är de iaf. 
Alla syskonen.
Där ingen har samma efternamn som någon annan.
Det är lite komiskt.





Jag vet att det är lite tjatigt.
Men vi var på Österlen. Närmare bestämt här.
och Österlen är så förbannat vackert.
Särskilt på hösten. Om du frågar mig.
Därför blev det några bilder. 
Trots att det snart är uttjatat i denna blogg.
Förutom att gå och tråna längs med stranden målade vi.
Eller ja. Vi gjorde en stereotypisk uppdelning. 
Kvinnorna målade akvarell. Männen sköt med skjutvapen.
Japp.
Så pratar vi inte mer om det. 



För att kompensera denna stereotypis uppdelning lagade männen sedan tre rätters.
Rättvist liksom.
Så kan vi vända på hela konceptet nästa gång.
Maten var. Gudomlig.
Bäst var de rökta räkorna och den hemlagade bearnaisesåsen.
Jag älskar bea. 
Kort och gott.
Jag fick skratta. Jag fick kramas.
Jag fick gilla min familj lite alldeles extra mycket.
För att det är så enkelt.
Tänk om alla familjer var likadana. 



Kommentarer

  1. Låter jättemysigt! Syskon är så himla härligt att ha i alla år och åldrar genom livet.

    Och nej fortsätt med dina Österlenbilder har väckt en längtan inom mig, snart, snart ska jag dra med mig hela familjen dit :)

    SvaraRadera
  2. Låter jättemysigt! Syskon är så himla härligt att ha i alla år och åldrar genom livet.

    Och nej fortsätt med dina Österlenbilder har väckt en längtan inom mig, snart, snart ska jag dra med mig hela familjen dit :)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Första nyansen av Dublin, med barn

Det var i Dublin vi tog paus från vardagen.  Hela familjen faktiskt.  Och Dublin visade sig vara en helt fantastisk stad.  Långt över våra förväntningar. Vet inte riktigt vad vi hade väntat oss.  Kanske en grå industristad. Typ.  Solen sken och irländarna kan vara bland de trevligaste folken jag någonsin har träffat.  Jag läste innan att Dublin inte var en barnvänlig stad. Jag håller verkligen inte med.  Till er som funderar på att resa dit, gör det! Det är lagom långt iväg, lagom stort och alla är höga på Guinness och därmed superglada.
Förutom en bildkavalkad. Ska ni får några bra tips. 







Åker man med barn till en storstad är det ganska skönt att bo i lägenhet.  Vi bodde i en tvåa som låg väldigt centralt. Perfekt.
Och med utsikt över en biltvätt. Till Lilla O:s stora lycka. Vad finns det då att göra i Dublin för barn? Äta glass. Det finns massor med riktigt bra glasställen. Titta på broar. Lyftkranar. Bussar. Spårvagnar. Häst o vagn osv.  En uppsjö med mer eller mindre märkliga for…

Det där med att ha gjort en favorit i repris

Vi gjorde en favorit i repris. Och drog till Åre.  En repris från förra året. Då jag var där med världens bästa kollegor. Vi är inte kollegor längre. Faktiskt inte alls många av oss.  För att vara mer korrekt så är två det. Men det är fina människor. Fantastiskt fina. Och jag är väldigt glad. Och väldigt tacksam att de finns kvar i mitt liv. Och att de gillar att åka skidor. Vädret var helt ok. Det var en hel del sol.  En del snö. Dock bara på marken. Inte i luften. Men vad gör det. Det var tydligen en del is med. Så jag gjorde en liten vurpa. Så klart en väldigt elegant vurpa. Som resulterade i en skoterfärd, lite röntgen, en tumme som är gipsad. Inte helt enligt planen.  Men ändå.  Det kan vara så mycket värre. Och det där. Det kan man verkligen leva med. Sista dagen öppnades högzon. Och vi hann med några åk där med. Och en fantastisk utsikt. Tack Åre. För strålande dagar. Nästa år taggar vi Alperna.

Det där rummet

Vi har ju ett sånt där rum.  En såndär walk-in-closet.  Det är väldigt väldigt trevligt att hela tiden se alla kläder så man lätt kan välja. Ändå. På något magiskt sett. Så har jag inget att ha på mig.  Det är ju bra konstigt det där.
Den jättestora spegeln kommer från min mormor. Hon var sömmerska. Jag har inte ärvt en enda gen därifrån tror jag. Men spegeln. Den är bra fin den. Och väger mer än jag orkar lyfta. Kettlebells:en är INTE mina.  Jag kan inte lyfta dem heller... Just ja, väggen bakom spegeln.  Den var för vacker för att klä in när vi renoverade.