Vi har pratat om det innan.
Det där med att lära gamla hundar sitta.
Nu menar jag inte bokstavligt.
Utan ni vet. Det där med att försöka ändra på sig själv.
På sitt eget mönster som man vant sig in med i så många år.
Men för den saken skull inte behöver vara rätt.
Jag var på en föreläsning med Lou Rossling häromveckan.
Hon sa mycket klokt.
Bland annat att man säger saker om andra man egentligen har hos sig själv.
Just det där bet sig fast.
Och varje gång jag säger något om någon så tänker jag nu.
Fan. Det är jag som är så.
Jag förstår att det inte till 100 procent är så. Men det är nog inte långt ifrån.
Dessutom får det mig på tankar om hur jag egentligen vill uppfattas av andra.
Och hur långt i från det jag är idag.
Hur jag vill uppfattas?
Stark. Självständig. Kreativ. Framåt. Smart. Rolig. Strukturerad. Glad.
Hur jag uppfattas?
Inte riktigt så.
Hur kommer jag då dit?
Det är bara jag som kan stärka mina egenskaper.
Jag har inte hittat någon spikrak väg dit. Men pusselbit för pusselbit landar.
Ödmjukheten börjar slå sig fast.
Det är där jag har börjat.
Sen får jag se vad som är nästa bit.
Hur vill du att andra ser på dig?
Jag uppfattar dig precis så i alla fall, du är en fantastisk syster <3
SvaraRaderaJa, jag vill uppfattas som, omtänksam, strukturerad, glad och positiv. Behöver nog arbeta på några av dessa punkter ;-)
Kram Systern
Förstår vad du går igenom, har själv varit på flera av hennes föreläsningar. Man vill ju gärna vara ädel och god och tex skänka en kaffe anonymt till nästa som beställer. Vara den där glädjespridaren som bara sänder ut positiva vibrationer som smittar av sig. Men vi får nog acceptera att vi bara är människor utan att för den skull stagnera och inte vilja utveckla sig. Kram
SvaraRadera