Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att lära gamla hundar att sitta

Vi har pratat om det innan.
Det där med att lära gamla hundar sitta.
Nu menar jag inte bokstavligt.
Utan ni vet. Det där med att försöka ändra på sig själv.
På sitt eget mönster som man vant sig in med i så många år.
Men för den saken skull inte behöver vara rätt.

Jag var på en föreläsning med Lou Rossling häromveckan.
Hon sa mycket klokt.
Bland annat att man säger saker om andra man egentligen har hos sig själv.
Just det där bet sig fast.

Och varje gång jag säger något om någon så tänker jag nu. 
Fan. Det är jag som är så.

Jag förstår att det inte till 100 procent är så. Men det är nog inte långt ifrån.
Dessutom får det mig på tankar om hur jag egentligen vill uppfattas av andra.
Och hur långt i från det jag är idag.

Hur jag vill uppfattas?
Stark. Självständig. Kreativ. Framåt. Smart. Rolig. Strukturerad. Glad.

Hur jag uppfattas?
Inte riktigt så. 

Hur kommer jag då dit?
Det är bara jag som kan stärka mina egenskaper.
Jag har inte hittat någon spikrak väg dit. Men pusselbit för pusselbit landar.
Ödmjukheten börjar slå sig fast.
Det är där jag har börjat. 
Sen får jag se vad som är nästa bit.

Hur vill du att andra ser på dig?

Kommentarer

  1. Jag uppfattar dig precis så i alla fall, du är en fantastisk syster <3

    Ja, jag vill uppfattas som, omtänksam, strukturerad, glad och positiv. Behöver nog arbeta på några av dessa punkter ;-)

    Kram Systern

    SvaraRadera
  2. Förstår vad du går igenom, har själv varit på flera av hennes föreläsningar. Man vill ju gärna vara ädel och god och tex skänka en kaffe anonymt till nästa som beställer. Vara den där glädjespridaren som bara sänder ut positiva vibrationer som smittar av sig. Men vi får nog acceptera att vi bara är människor utan att för den skull stagnera och inte vilja utveckla sig. Kram

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …