Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att lära gamla hundar att sitta

Vi har pratat om det innan.
Det där med att lära gamla hundar sitta.
Nu menar jag inte bokstavligt.
Utan ni vet. Det där med att försöka ändra på sig själv.
På sitt eget mönster som man vant sig in med i så många år.
Men för den saken skull inte behöver vara rätt.

Jag var på en föreläsning med Lou Rossling häromveckan.
Hon sa mycket klokt.
Bland annat att man säger saker om andra man egentligen har hos sig själv.
Just det där bet sig fast.

Och varje gång jag säger något om någon så tänker jag nu. 
Fan. Det är jag som är så.

Jag förstår att det inte till 100 procent är så. Men det är nog inte långt ifrån.
Dessutom får det mig på tankar om hur jag egentligen vill uppfattas av andra.
Och hur långt i från det jag är idag.

Hur jag vill uppfattas?
Stark. Självständig. Kreativ. Framåt. Smart. Rolig. Strukturerad. Glad.

Hur jag uppfattas?
Inte riktigt så. 

Hur kommer jag då dit?
Det är bara jag som kan stärka mina egenskaper.
Jag har inte hittat någon spikrak väg dit. Men pusselbit för pusselbit landar.
Ödmjukheten börjar slå sig fast.
Det är där jag har börjat. 
Sen får jag se vad som är nästa bit.

Hur vill du att andra ser på dig?

Kommentarer

  1. Jag uppfattar dig precis så i alla fall, du är en fantastisk syster <3

    Ja, jag vill uppfattas som, omtänksam, strukturerad, glad och positiv. Behöver nog arbeta på några av dessa punkter ;-)

    Kram Systern

    SvaraRadera
  2. Förstår vad du går igenom, har själv varit på flera av hennes föreläsningar. Man vill ju gärna vara ädel och god och tex skänka en kaffe anonymt till nästa som beställer. Vara den där glädjespridaren som bara sänder ut positiva vibrationer som smittar av sig. Men vi får nog acceptera att vi bara är människor utan att för den skull stagnera och inte vilja utveckla sig. Kram

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Första nyansen av Dublin, med barn

Det var i Dublin vi tog paus från vardagen.  Hela familjen faktiskt.  Och Dublin visade sig vara en helt fantastisk stad.  Långt över våra förväntningar. Vet inte riktigt vad vi hade väntat oss.  Kanske en grå industristad. Typ.  Solen sken och irländarna kan vara bland de trevligaste folken jag någonsin har träffat.  Jag läste innan att Dublin inte var en barnvänlig stad. Jag håller verkligen inte med.  Till er som funderar på att resa dit, gör det! Det är lagom långt iväg, lagom stort och alla är höga på Guinness och därmed superglada.
Förutom en bildkavalkad. Ska ni får några bra tips. 







Åker man med barn till en storstad är det ganska skönt att bo i lägenhet.  Vi bodde i en tvåa som låg väldigt centralt. Perfekt.
Och med utsikt över en biltvätt. Till Lilla O:s stora lycka. Vad finns det då att göra i Dublin för barn? Äta glass. Det finns massor med riktigt bra glasställen. Titta på broar. Lyftkranar. Bussar. Spårvagnar. Häst o vagn osv.  En uppsjö med mer eller mindre märkliga for…

Det där rummet

Vi har ju ett sånt där rum.  En såndär walk-in-closet.  Det är väldigt väldigt trevligt att hela tiden se alla kläder så man lätt kan välja. Ändå. På något magiskt sett. Så har jag inget att ha på mig.  Det är ju bra konstigt det där.
Den jättestora spegeln kommer från min mormor. Hon var sömmerska. Jag har inte ärvt en enda gen därifrån tror jag. Men spegeln. Den är bra fin den. Och väger mer än jag orkar lyfta. Kettlebells:en är INTE mina.  Jag kan inte lyfta dem heller... Just ja, väggen bakom spegeln.  Den var för vacker för att klä in när vi renoverade.

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…