Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att hänga på simskolan hela sommaren

Jag vet.
Det har inte haglat om uppdateringar. 
Därför kommer det att komma sommarreflektioner ett tag till. 
För jag verkar ha haft semester från internet med.
Har inte ens läst andra bloggar. 
Vilket kan vara någon form av rekord.
Nåväl.
Lilla O har i sommar gått i simskola.
I en sjö.
Mamman var väldigt skeptisk innan och såg huttrande kalla barn och föräldrar i regnkappa som väntade.
Så blev det då inte. För sommaren 2014 var den varmaste på länge.
I stort sett var det bara lite sämre väder på avslutningen.
Simskolan var tre veckor. Måndag till fredag. 40 minuter varje dag.
Lilla O hade lätt kunnat åka dit även på helgen. Och vara där mycket längre varje dag.
Det var succé.
Hela fem simmärken sitter numera på hans märkessköld.
Och ett diplom finns i hans ägo.
Och tjatet om när den vanliga simskolan har börjat.
Vilken tur att vi anmälde dit trots att vi tvekade. 

Avslutningen var riktigt härlig.
Och dessa ledare.
Att de orkar.
Fyra grupper varje dag. I tre veckor. 
Pedagogiska. Duktiga. Och alldeles fantastiska.
Simskolan anordnades av svenska livräddningssällskapet. 
Finns den i närheten av er nästa sommar så anmäl era barn dit.
Det är väl spenderade pengar.
Den extra bonusen mot vanliga simskolan är med utbildning i livräddning. Sjövett. Badvett. Båtvett.
Just det. På bilden.
Det är Lilla S som är med och kollar. Precis som alla andra dagar.


Och en kakbuffe på avslutningen.
Herrejisses med kakor.


Kommentarer

  1. Jobbat på deras simskola i Rödeby, vi är faktiskt himla bra om jag får säga det själv ;) min stora går där också i terminerna och älskar det! Jag är fortfarande inne någon gång då och då när det behövs.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …