Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att inte lämna mobilen


Nu har min jobbmail gått ini semester-mode.
Då har jag ingen större anledning att kolla mobilen. Precis hela tiden.
För trots allt kommer det inte så mycket privata meddelande. 
Jag försöker därför bli mindre beroende.
För det är precis det jag är. Mobilberoende.
Och jag erkänner det. Det är liksom bara fjantigt att försöka låtsas som något annat.

Om man inte är beroende av sin mobil kommer man tycka detta inlägget är ytterst korkat. 
Och det är ok att tycka.
Jag känner mig iaf väldigt nöjd med gårdagen. Som var första dagen i mitt projekt,
Jag klippte gräset i en timme utan mobil. 
Jag lekte med barnen ute i en timme utan mobil.
Jag var på simskola med barnen och klämde in fika och bad efteråt. Två timmar utan mobil.
Jag tränade cobrafit en timme. Utan mobil.
Fem timmar! 

Ja jag sa ju att det skulle verka fjantigt.
Kan människan inte leva utan mobilen?
Svaret är nej på den frågan.
Men jag försöker bli lite bättre.
Lite mer närvarande. 
Kanske du med ska försöka? 
Eller så tillhör du det exemplariska släktet i detta fallet.

Kommentarer

  1. Jag måste nog tyvärr också erkänna att jag är mobilberoende. Det är kanske något man borde testa lite att lägga ifrån sig mobilen. Det är egentligen konstigt att man blivit så beroende, man har ju inte haft mobil i så många år.
    Jag tror också att jag ska försöka - vi har ju vårt "Golden Year" nu. Kram från systern

    SvaraRadera
  2. Fem timmar!! Det klarar jag inte, jo om natten. Är oxå mobilberoende. Hatar det och ja även på lekplatsen.. ibland. Försöket bättra mig men får anstränga mig rejält för att inte ta upp den. Nu ska jag bara klara fem timmar...
    Kram Lotta

    SvaraRadera
  3. Håller med, det är sjukt vad beroende man är. Så fort jag inte gör något annat åker den fram... Bättring!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …