Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att inte lämna mobilen


Nu har min jobbmail gått ini semester-mode.
Då har jag ingen större anledning att kolla mobilen. Precis hela tiden.
För trots allt kommer det inte så mycket privata meddelande. 
Jag försöker därför bli mindre beroende.
För det är precis det jag är. Mobilberoende.
Och jag erkänner det. Det är liksom bara fjantigt att försöka låtsas som något annat.

Om man inte är beroende av sin mobil kommer man tycka detta inlägget är ytterst korkat. 
Och det är ok att tycka.
Jag känner mig iaf väldigt nöjd med gårdagen. Som var första dagen i mitt projekt,
Jag klippte gräset i en timme utan mobil. 
Jag lekte med barnen ute i en timme utan mobil.
Jag var på simskola med barnen och klämde in fika och bad efteråt. Två timmar utan mobil.
Jag tränade cobrafit en timme. Utan mobil.
Fem timmar! 

Ja jag sa ju att det skulle verka fjantigt.
Kan människan inte leva utan mobilen?
Svaret är nej på den frågan.
Men jag försöker bli lite bättre.
Lite mer närvarande. 
Kanske du med ska försöka? 
Eller så tillhör du det exemplariska släktet i detta fallet.

Kommentarer

  1. Jag måste nog tyvärr också erkänna att jag är mobilberoende. Det är kanske något man borde testa lite att lägga ifrån sig mobilen. Det är egentligen konstigt att man blivit så beroende, man har ju inte haft mobil i så många år.
    Jag tror också att jag ska försöka - vi har ju vårt "Golden Year" nu. Kram från systern

    SvaraRadera
  2. Fem timmar!! Det klarar jag inte, jo om natten. Är oxå mobilberoende. Hatar det och ja även på lekplatsen.. ibland. Försöket bättra mig men får anstränga mig rejält för att inte ta upp den. Nu ska jag bara klara fem timmar...
    Kram Lotta

    SvaraRadera
  3. Håller med, det är sjukt vad beroende man är. Så fort jag inte gör något annat åker den fram... Bättring!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Bästa dagistipset!

Lilla O fick nappar med namn redan för ett år sedan när han började på dagis. Världens smartaste!! Det är nog med baciller på dagis ändå, har de namn på napparna minskar iaf risken att de har varandras nappar. Inte lätt för pedagogerna att hålla koll på vilken napp som är vems annars. Nu ska ju inte Lilla S börja dagis riktigt än, men det kändes lika bra att använda napp med namn nu med. Beställde ett gäng från sundanappar.se som hade snabb leverans! (jag har ju en tendens att beställa saker typ dagen efter jag behöver det. ) Och det visade sig vara lika bra det. För Lilla S är en mästare på att spotta ut nappen, ganska långt till och med. Så i högtalarna på Maxi hördes häromdagen: Upphitttat: Sixtens napp! Sedär, tur den var märkt. Annars hade vi nog kunnat köpa högvis med nappar till den ungen. Han såg ganska nöjd ut när den återfanns iaf. :) Lilla S gillar att sova med händerna över ögonen på dagen, och idag lyckades jag fånga honom på bild när han gör det. Så ...

Krama någon lite extra

Alla hjärtans dag. Ja men varför inte? Visst man kan fira alla dagar om året. Men det är väl knappast någon som mår dåligt av en dag då kärlek är i fokus lite extra? Det behöver inte betyda dyra presenter. Men det behöver betyda lite omtanke. På dagis bjöd barnen på egenbakade hjärtkringlor! (blir man inte sjuk nu, blir man aldrig det)  Så gulligt att jag nästan dog sötdöden.  Jag och Lilla O diskuterade vad alla hjärtans dag var. Jag: Det är alla hjärtans dag idag.  Lilla o: va ä dä? Jag: En dag då man ska krama alla man tycker om lite extra. Vem tycker du om som du vill krama? Lilla O: Mass! (=Max. Dagiskompisen) Jag: Någon mer? Lilla O: Märta! (annan dagiskompis) o Anette! (=dagisfröken) Jag: Ingen annan som du tycker om? Lilla O: JO! Mormor! O Farmor! O Göjan (=göran, farmors särbo)!  Jag: Ngn mer kanske? Lilla O: O Mosse (=Moster) O Moffa (=morfar) O Fasse Malin (=faster Malin)  Jag, avbryter uppräkningen: Men kanske någon...

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit. För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat ig...