Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att ha fått in lite kultur i livet


Varje sommar sätter Ystads sommarteater upp en föreställning i Öja utanför Ystad.

Varje år är vi där för att beskåda och imponeras av den.



Så även i år.
Och i år var det Alice i i underlandet som visades.
Inget vi egentligen har så bra koll på men efter att ha visat den femtioelva gånger hemma i veckan så kan vi den.
Vad gör man inte för att förbereda halvportionerna?



Vad vi tyckte?
Den var fantastisk! 
Mycket humor. Båda för hel- och halvpotioner. 
Mycket färg. Mycket rörelse. Mycket sång. Mycket liv.
Jag lovar.  Du går därifrån med ett leende. Oavsett hur gammal eller ung du är




Bäst på föreställningen var givetvis Hattmakaren.
Möjligen är vi något partiska. Men bara lite.



Kommentarer

  1. Jag är en ung mamma som ibland läser dina krönikor i Blekinge Läns Tidning om helgerna.

    Kan det inte räcka nu?
    Det finns faktiskt föräldrar som har det riktigt tufft.
    Ensamstående mammor eller pappor, föräldrar till mycket sjuka barn, eller föräldrar som inte har mycket pengar och inte kan unna sig eller sina barn olika aktiviteter.
    Det finns kraftiga föräldrar som skulle göra allt för att gå ner i vikt eller för den delen upp i vikt.

    Du skriver oftast negativt om dig själv, dina familj men också andra människor som t.ex. skriver/lägger upp bilder på sociala medier.
    Men kollar man in på din egen blogg som tidningen hänvisar till, då finns det ju bilder på allt från resor, vad du äter, hur du ser ut när du sprungit eller när du är glad, ledsen, vad du har för kläder, hur det ser ut inomhus hemma hos dig, alla äventyr du kan göra och gör tillsammans med din familj. När man kollar på din blogg utifrån vad du skriver i tidningen framstår du som en otroligt äventyrlig och aktiv mamma, med massor av bilder på en glad kvinna med barn och man. Men läser man dina krönikor får man intrycket att du är otroligt olycklig. Första gången jag läste din krönika fick jag intrycket att du var som många andra mammor, överviktiga efter graviditeter och/eller svårigheter att gå ner i vikt. Förstår inte hur det hänger ihop, bilderna på din blogg visar ju något helt annat än en överviktig mamma? Barbamama kropp? Bautarumpa? Det finns faktiskt mammor som har en barbamama kropp och bautarumpa och som verkligen skäms över det.

    Jag tycker det borde räcka med allt negativt om att vara förälder eller för den delen en familj.

    //En ung mamma i Blekinge

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Hur det hänger ihop allting? Ja du...Bloggen innehåller ju som sagt bilder från mitt liv så det visar väl hur det ser ut just nu. Om vi ska börja med vikten, så var krönikan där "barbamamma" nämndes i början när jag kämpade med mina gravidkilo som så många andra efter förlossningar. Krönikan där bautarumpa nämndes var direkt hämtad från vad Lilla O faktiskt sa. Barn säger saker som de tycker. Det betyder inte att jag tycker det. Jag är en helt vanlig människa. Jag är lycklig ibland. Olycklig ibland. Glad ibland och ledsen ibland. Alla har sina olika bekymmer. I krönikorna tar jag upp små händelser och skriver om dem. Oftast via ett ironiskt och skrattfyllt perspektiv där jag oftast driver med mig själv. Jag har inte tänkt på att detta kan missuppfattas. Vilket jag inte vill så klart.
      Om du tycker att jag borde sluta skriva krönikor så vänd dig till BLT med synpunkterna så kommer de säkert att se till att det kommer någon annan krönikör. Tack för att du tog dig tid att lämna synpunkter! Jag ska tänka lite extra nästa gång jag skriver en krönika.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Första nyansen av Dublin, med barn

Det var i Dublin vi tog paus från vardagen.  Hela familjen faktiskt.  Och Dublin visade sig vara en helt fantastisk stad.  Långt över våra förväntningar. Vet inte riktigt vad vi hade väntat oss.  Kanske en grå industristad. Typ.  Solen sken och irländarna kan vara bland de trevligaste folken jag någonsin har träffat.  Jag läste innan att Dublin inte var en barnvänlig stad. Jag håller verkligen inte med.  Till er som funderar på att resa dit, gör det! Det är lagom långt iväg, lagom stort och alla är höga på Guinness och därmed superglada.
Förutom en bildkavalkad. Ska ni får några bra tips. 







Åker man med barn till en storstad är det ganska skönt att bo i lägenhet.  Vi bodde i en tvåa som låg väldigt centralt. Perfekt.
Och med utsikt över en biltvätt. Till Lilla O:s stora lycka. Vad finns det då att göra i Dublin för barn? Äta glass. Det finns massor med riktigt bra glasställen. Titta på broar. Lyftkranar. Bussar. Spårvagnar. Häst o vagn osv.  En uppsjö med mer eller mindre märkliga for…

Det där rummet

Vi har ju ett sånt där rum.  En såndär walk-in-closet.  Det är väldigt väldigt trevligt att hela tiden se alla kläder så man lätt kan välja. Ändå. På något magiskt sett. Så har jag inget att ha på mig.  Det är ju bra konstigt det där.
Den jättestora spegeln kommer från min mormor. Hon var sömmerska. Jag har inte ärvt en enda gen därifrån tror jag. Men spegeln. Den är bra fin den. Och väger mer än jag orkar lyfta. Kettlebells:en är INTE mina.  Jag kan inte lyfta dem heller... Just ja, väggen bakom spegeln.  Den var för vacker för att klä in när vi renoverade.

Det där med konstrunda på Österlen

Det blev konstrunda på Österlen även denna påsken. Som sig bör. Som traditionen säger. Hittade en del nya ställen. En del gamla ställen. En del tavlor. En del keramik. Och en hel massa mat. För att vara exakt 
I år var det lite nytänk. Så vi åt lunch när det var lunch. Istället för att fika. Väldigt vuxet. Vi hittade ett fantastiskt ställe i Sankt Olof. Byvägen 35. De serverade vegetarisk påskbuffe. En helt fantastisk sådan. I en helt fantastisk miljö.

Jag skulle kunna flytta in direkt.
Älskar den rustika känslan. Med tegel. Gamla detaljer. Att allt är genomtänkt. Dessutom. På Österlen <3 p="">



De har öppet annars också. Men serverar gissningsvis inte påskbuffe då. Men väl annat. Pizzor om jag inte minns fel. Och Fika. Så klart. Och Fika. Det är viktigt det.