Det är lite segt nu. I huvudet och i största allmänhet.
Eftersom jag dessutom känner mig lite krasslig blev löpturen en powerwalk.
Med en pod i lurarna.
Tydligen tänkte jag på annat.
För plötsligt var jag här.
Mitt ute i ingenstans.
Med ett rådjur skuttande framför mig.
Med grenar och ris upp till knäna.
Och inte en blekaste om vart jag var.
Smart.
Vad jag gjorde?
Tog en bild och instagramade.
Sen tog batteriet slut.
Bra prioriterat.
Eftersom jag är betongmänniska och inte kan ett skit om gröna saker som växer vilt kunde jag inte på något smart sätt räkna ut var jag var heller.
Så jag fortsatte att klättra och gå över stock och sten.
Hyggligt rakt fram.
Till slut. Till slut kände jag igen mig.
Och rundan blev tydligen dubbelt så lång.
Lätt hänt. Tydligen.
Kommentarer
Skicka en kommentar