Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att våga måla


Om man bortser från att bilden är usel. Så kan man iaf se att det är ett skåp.
Ett svart sådant. Ett enormt stort skåp. 
Vilket är aningens svårt att se.
Plötsligt en dag hände det.
Jag blev tokig på det svarta.
Skåpet syns ju inte.
Visst låter det galet.
Men det syns inte för det är svart. 
Det står i en mörk del av rummet.
alternativet hade så klart varit fler lampor.
Vilket kändes som ett halvdåligt alternativ.



   
Så jag målade det.
Turkost.
Till min mans stora förskräckelse.
Det blev så fint att jag nästan dör.

   
Så fint att jag målade ett skåp till.
Tanken var och kanske är. Att rugga upp dem lite så de ser slitna ut.
Men jag har inte bestämt mig.
De kanske är bäst såhär?

Vad jag målat med?
Fantastisk kalkfärg. 
Som inte behöver något grundarbete.
Som har en otrolig täckkraft.
Som torkar rekordsnabbt.
Som är extremt dryg.
Och ja.
Som är svindyr.

Eventuellt har jag en burk med gammelrosa färg också. 
Så det där mörkbruna vitrinskåpet.
Det är nog inte mörkbrunt så länge till.
Och jag kanske har två burkar till sen.
Men vi pratar inte så högt om det.
Inte när min man lyssnar iaf.

(sorry för de hemska bilderna men jag var tvungen att visa!)

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi en

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit. För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom

Dagens designtips!

Alltså, jag är ju en sucker för design.  Så är det bara. Tyvärr är mycket då automatiskt dyrt.  Jag har länge spanat efter matstolarna Charles Eames. Men problemet är ju att man vill ha flera, typ 6 stycken i vårt fall. (De kostar ca 3500 per styck..)  Häromdagen hittade jag IKON M Räddaren i detta I-landsproblem.  Så nu är dessa skönheter på väg hem till mig. Dock med ben i lönn.  Priset? 899 kr. Sjukt billigt. Ja, det är kopior. Men tills jag känner mig snorrik, och barnen är större så de inte målar på stolarna, så duger de fint. Hos IKON M fanns massor med designklassiker. De säljer nyproducerade designikoner men till ett betydligt lägre pris. Och jag blir alldeles sjuk när jag tittar runt på deras sida.  Jag hittade bland annat denna skönheten: Poul Henningsens Kotten .   Den är så otroligt vacker och jag blir alldeles kär.  Lampor är en svag punkt för mig.  Och den här underbara " husfågeln " som också är från Charles Eames.  Passar