Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att åter vara på Tosselilla



I söndags var vi på Tosselilla. Sommarlandet som jag nästan växte upp med.
Jag var sex år när de öppnade och har varit där en hel del.
En del hade ändrats men mycket är faktiskt kvar.
Tivolit var nytt. Lilla O och Lilla S åkte karuseller tillsammans(!) Flera stycken tom.
Utan att slåss.
Räddningen är förstås två rattar i varje bil. 


Där det förutom i stort sett bara var en tarzan-stig med lianer tidigare fanns det numera djur, indianby, dinosar och flera tarzanstigar. 
Lilla O gillade allt. 
Morfaren ser ut att gilla indianernas hästar. De var i trä. Så ingen levande häst kom till skada när vi tog bilden...

Lilla O förklarade glatt för Stina allt han visste om dinosar. Vilket är en del. 
Och ungefär hälften av det är dessutom sant. Inte illa. 

Lilla O hade samma sommarlands-favorit som jag hade när jag var liten.
Vilda forsen. 
När jag var liten åkte jag den till baddräkten slets ut. 
Denna gången åkte vi den tills mini bikini slets ut. I princip.
Och jag tror vi gillade det lika mycket båda två.

Lilla S åkte en liten vattenrutschkana för barn. Två miljoner gånger. Ungefär.
Det och att Stina visade honom hur han skulle ha händerna i fickorna var lätt det han tyckte var bäst.
Klart värt ett besök. Även med små barn.
Tiden rusade fram och vi har lovat Lilla O och Lilla S att vi åker tillbaka. 
För ingen ville riktigt åka hem.

Vad jag tyckte var bäst?
Förutom en heldag med familjen tillsammans med Morfaren och Stina så ligger vattenlandet väldigt högt på listan.
Och att jag åkte bergodalbana med min pappa. 
Under vissa protester.
Men en förälders förpliktelser slutar inte för att barnet är 36. 
Så pappa fick "glatt" åka.








Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …