Jag slutade tydligen inte springa i samma sekund som jag gick i mål på göteborgsvarvet.
Vilket annars kändes som en ganska naturlig grej att göra just då.
I veckan var jag i Stockholm och jobbade.
Egentligen var jag sugen på att dricka vin på kvällen.
Lite otippat för det gör jag ändå väldigt sällan numera.
Men jag har ingen att utöva aktiviteten med.
Och det kändes ganska ensamt att sätta sig i en bar själv. Med vin.
Så jag satte på mig joggingskorna i stället.
Och sprang ur benen efter Göteborgsvarvet. 10 km söder runt.
Jisses så vackert det är. Mitt i stan.
Och ja. Jag ville flytta dit direkt. Bums.
Men jag fick nöja mig med att svettas ordentligt.
För att inte tala om att eftersvettas en timme...
För övrigt.
De 10 km tog 54 minuter.
För ett år och sju månader sedan var det min tävlingstid när jag verkligen maxade.
Nu är det min skaka-ur-benen-tid.
Det är därför jag älskar löpning.
Man blir snabbt bättre.
Kommentarer
Skicka en kommentar