Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att kassera sin axel

Jag äter glass. Tröstäter för att vara mer exakt.
Även om jag vet att det inte hjälper.
Jag har haft ont i nacke. Rygg. Höger axel. Ner i handen.
Ett bra tag har det gjort ont.
Två besök till kiropraktorn har det varit.
Utan att det har hjälpt tycker jag.
Idag var jag hos "min" osteopat.
Som vanligt gjorde det susen.
Tyvärr hittade hon en orsak jag inte vill höra
En stor muskel som går på sidan och upp i axeln är rejält inflammerad.
Den gör att övriga muskler som går ihop med den i axeln har dragit ihop sig och blivit irriterade.
Hon hittade en punkt som hon tryckte länge på. 
En punkt som gjorde att det strålade ut i handen och upp i nacken.
Trots punkten satt på sidan en bra bit ner.
Det gjorde så ont att jag började gråta. 
Tydligen ser det väldigt mörkt ut.
All träning som sliter minsta lilla på axeln förbjöds.

Och vi kan säga att hon inte direkt rekommendera att köra en halv iron man i juni.
Hon trodde nog att jag skulle klara det. 
Men jag skulle troligen bli så skadad att jag kan stryka all träning resten av året sen.
Och det vill jag inte.
Jag försöker bara komma över det.
Jag anmäler mig inte till saker jag inte genomför.
Men denna gången kanske det får bli så.
Jäkla skit!
Jag är arg. Ledsen.
Men jag inser jag med att det enda förnuftiga är att inte göra det.
Hjärtat ska bara förstå det med.

Kommentarer

  1. Stackare! Vet hur du brinner för din träning men det är nog klokt att avstå. Kramen på dig!
    Kram Lotta

    SvaraRadera
  2. Åh stackars dig, du som tränar så flitigt och peppigt inför detta. Kan du kanske hitta nått annat lopp/utmaning som inte är belastande för axeln som du kan köra istället? Nån fräsig mara/halvmara kanske i någon fräck storstad så du får både resa och springa? Lycka till och hoppas du snart mår bättre i axeln!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …