Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att kassera sin axel

Jag äter glass. Tröstäter för att vara mer exakt.
Även om jag vet att det inte hjälper.
Jag har haft ont i nacke. Rygg. Höger axel. Ner i handen.
Ett bra tag har det gjort ont.
Två besök till kiropraktorn har det varit.
Utan att det har hjälpt tycker jag.
Idag var jag hos "min" osteopat.
Som vanligt gjorde det susen.
Tyvärr hittade hon en orsak jag inte vill höra
En stor muskel som går på sidan och upp i axeln är rejält inflammerad.
Den gör att övriga muskler som går ihop med den i axeln har dragit ihop sig och blivit irriterade.
Hon hittade en punkt som hon tryckte länge på. 
En punkt som gjorde att det strålade ut i handen och upp i nacken.
Trots punkten satt på sidan en bra bit ner.
Det gjorde så ont att jag började gråta. 
Tydligen ser det väldigt mörkt ut.
All träning som sliter minsta lilla på axeln förbjöds.

Och vi kan säga att hon inte direkt rekommendera att köra en halv iron man i juni.
Hon trodde nog att jag skulle klara det. 
Men jag skulle troligen bli så skadad att jag kan stryka all träning resten av året sen.
Och det vill jag inte.
Jag försöker bara komma över det.
Jag anmäler mig inte till saker jag inte genomför.
Men denna gången kanske det får bli så.
Jäkla skit!
Jag är arg. Ledsen.
Men jag inser jag med att det enda förnuftiga är att inte göra det.
Hjärtat ska bara förstå det med.

Kommentarer

  1. Stackare! Vet hur du brinner för din träning men det är nog klokt att avstå. Kramen på dig!
    Kram Lotta

    SvaraRadera
  2. Åh stackars dig, du som tränar så flitigt och peppigt inför detta. Kan du kanske hitta nått annat lopp/utmaning som inte är belastande för axeln som du kan köra istället? Nån fräsig mara/halvmara kanske i någon fräck storstad så du får både resa och springa? Lycka till och hoppas du snart mår bättre i axeln!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Första nyansen av Dublin, med barn

Det var i Dublin vi tog paus från vardagen.  Hela familjen faktiskt.  Och Dublin visade sig vara en helt fantastisk stad.  Långt över våra förväntningar. Vet inte riktigt vad vi hade väntat oss.  Kanske en grå industristad. Typ.  Solen sken och irländarna kan vara bland de trevligaste folken jag någonsin har träffat.  Jag läste innan att Dublin inte var en barnvänlig stad. Jag håller verkligen inte med.  Till er som funderar på att resa dit, gör det! Det är lagom långt iväg, lagom stort och alla är höga på Guinness och därmed superglada.
Förutom en bildkavalkad. Ska ni får några bra tips. 







Åker man med barn till en storstad är det ganska skönt att bo i lägenhet.  Vi bodde i en tvåa som låg väldigt centralt. Perfekt.
Och med utsikt över en biltvätt. Till Lilla O:s stora lycka. Vad finns det då att göra i Dublin för barn? Äta glass. Det finns massor med riktigt bra glasställen. Titta på broar. Lyftkranar. Bussar. Spårvagnar. Häst o vagn osv.  En uppsjö med mer eller mindre märkliga for…

Det där med att ha gjort en favorit i repris

Vi gjorde en favorit i repris. Och drog till Åre.  En repris från förra året. Då jag var där med världens bästa kollegor. Vi är inte kollegor längre. Faktiskt inte alls många av oss.  För att vara mer korrekt så är två det. Men det är fina människor. Fantastiskt fina. Och jag är väldigt glad. Och väldigt tacksam att de finns kvar i mitt liv. Och att de gillar att åka skidor. Vädret var helt ok. Det var en hel del sol.  En del snö. Dock bara på marken. Inte i luften. Men vad gör det. Det var tydligen en del is med. Så jag gjorde en liten vurpa. Så klart en väldigt elegant vurpa. Som resulterade i en skoterfärd, lite röntgen, en tumme som är gipsad. Inte helt enligt planen.  Men ändå.  Det kan vara så mycket värre. Och det där. Det kan man verkligen leva med. Sista dagen öppnades högzon. Och vi hann med några åk där med. Och en fantastisk utsikt. Tack Åre. För strålande dagar. Nästa år taggar vi Alperna.

Det där rummet

Vi har ju ett sånt där rum.  En såndär walk-in-closet.  Det är väldigt väldigt trevligt att hela tiden se alla kläder så man lätt kan välja. Ändå. På något magiskt sett. Så har jag inget att ha på mig.  Det är ju bra konstigt det där.
Den jättestora spegeln kommer från min mormor. Hon var sömmerska. Jag har inte ärvt en enda gen därifrån tror jag. Men spegeln. Den är bra fin den. Och väger mer än jag orkar lyfta. Kettlebells:en är INTE mina.  Jag kan inte lyfta dem heller... Just ja, väggen bakom spegeln.  Den var för vacker för att klä in när vi renoverade.