Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med Koh Lipe

Vi åkte ju en sväng till Thailand med.
Till Koh Lipe. 
En timme bort med speedboat. 
Speedboat i Asien är lite, låt oss säga, speciellt.
Det är full gas. Oavsett hur sjön är.
Oavsett hur många som kräks. Troligen även oavsett hur många som trillar av båten.
Men vi kom fram. Och även tillbaka efter några dagar.

Koh Lipe är en yttepytteliten ö.
Det tar dig ca 2 timmar att gå runt. Runt hela ön.
Vi bodde på Pattaya beach. En strand som var precis som potatismjöl.
Både i färg och konsistens.
Alltså alldeles perfekt för att bygga hundratals sandslott.
Vattnet var alldeles turkost.
Och alldeles underbart.


Det kan mycket väl vara så att detta är paradiset. 
På ön finns en huvudgata. Eller gata och gata. En stig mer. Men den har inslag av asfalt. 
Men mest sand dock. 
På huvudgatan fanns allt.
Allt man kan tänkas behöva och vilja ha.
Vi passade på att äta mängder med riktig thaimat.
Lilla O älskade maten även denna gång.
Lilla S var inte lika imponerad. Men frukt och ris kommer man långt på.
Och glass. Inte glömma glass.
Är man i Thailand ska man ta massage. 
Så ofta man kan.
Det gjorde vi.
En timme kostade 60 pix. 
Och var alldeles alldeles underbart.
Lilla O passade på att få tånaglarna fixade. 
Enligt önskemål blev ena fotens naglar gröna. Andra blå.
Snyggast på hela stranden. 

Thailand är svårslaget. 
Vietnam och Lady Elliot i Australien är möjligen bättre.
Men Thailand.
Inte dumt alls. Bra för själen.

Kommentarer

  1. Har aldrig varit i Thailand men blir bra sugen efter att ha kikat på dina bilder. Ha en mysig fredag. Kramisar Tina

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …