Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att skrämma sina barn

Mannen är på konferens. Hundarna skäms bort hos farmor.
Därmed var bara jag och halvportionerna hemma imorse.
5.22 öppnade jag ögonen. Och tänkte. Det är väl lika bra att duscha nu.
För man har ju ändå lärt sig den hårda vägen att Lilla S kan vakna precis hur tidigt som helst.
En snabb dusch senare tog jag ett steg ut ur duschen.
Tittade åt höger. Såg en människa på strax över metern.
Jag blev skiträdd. Och skrek.
Den lilla människan skrek.
Och den ännu mindre människan skrek i sin spjälsäng.
Vilken bra start.
530 var hela huset vakna och 2/3 jätteledsna.
För mamman skrämt dem.
Försökte tappert förklara att jag bara blev väldigt väldigt rädd
och inte var beredd.
men det hjälpte föga.
Alla återhämtade sig till slut.
Och efter två vändor till dagis var alla barn, kläder, vantar och grejor där.
Hoppet började återvända om dagen.
Tills jag kom till jobbet.
Och datorn kraschade.

Det är ju tur att jag iaf köpte blommor till mig själv igår.

Hoppas ni får en härlig alla hjärtans dag!

Kommentarer

  1. Hihi (förlåt) vilken start på dagen! Det där kommer nog bli en sån historia ni snackar och skrattar åt när de blir äldre. Kram

    SvaraRadera
  2. Kan inte hjälpa att le när jag läser detta. Ser det framför mig :)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi en

Dagens designtips!

Alltså, jag är ju en sucker för design.  Så är det bara. Tyvärr är mycket då automatiskt dyrt.  Jag har länge spanat efter matstolarna Charles Eames. Men problemet är ju att man vill ha flera, typ 6 stycken i vårt fall. (De kostar ca 3500 per styck..)  Häromdagen hittade jag IKON M Räddaren i detta I-landsproblem.  Så nu är dessa skönheter på väg hem till mig. Dock med ben i lönn.  Priset? 899 kr. Sjukt billigt. Ja, det är kopior. Men tills jag känner mig snorrik, och barnen är större så de inte målar på stolarna, så duger de fint. Hos IKON M fanns massor med designklassiker. De säljer nyproducerade designikoner men till ett betydligt lägre pris. Och jag blir alldeles sjuk när jag tittar runt på deras sida.  Jag hittade bland annat denna skönheten: Poul Henningsens Kotten .   Den är så otroligt vacker och jag blir alldeles kär.  Lampor är en svag punkt för mig.  Och den här underbara " husfågeln " som också är från Charles Eames.  Passar

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit. För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom