Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att ha dokumenterat barnen

Jag ville berätta innan. Men ni vet hur det är.
Just såna här saker har en tendens att bli julklappar.
I olika former.
För två år sedan dokumenterade vi Lilla O hos fotografen.
Även om vi tar mycket kort så gillar jag grejen.
Givetvis gjordes samma sak av Lilla S.
Dock en annan fotograf.


Jag valde (ett envåldshärskare-val) Therese på AgentumFoto
Varför?
För att jag gillade glimten i ögat hon fick fram hos barn.
För att hon hade en egen studio. 
För att hon är en egen företagare i uppstart.
För att hon är grym.
Också har hon ett fint namn, bara det liksom.


Frågar ni Lilla S och Lilla O så valde vi henne för att de fick pepparkakor.
För att de fick hoppa i en saccosäck.
För att de fick roliga plastapor. (det är något med mina barn och apor…)
För att hon hade världens mest tålmodiga katt (som är värd "dagens ros" efter vårt besök)

Egentligen skulle vi bara ta kort på Lilla S.
Och kanske något på båda.


Men hon tog fantastiska bilder på barnen.
Där de ser fromma ut som små lamm.
Visst är det imponerande?
För det kan jag banne
 mig inte minnas att de är.

Det svåra nu är att välja ut vilka av alla bilder som ska ramas in. 
För jag tror nog ändå inte att jag ska tapetsera med de 15 olika bilderna.
Men visst är de fantastiska?

Ska visa en riktigt häftig grej vi gjorde av en bild snart med!

Kommentarer

  1. Jättefina bilder på jättefina barn! Älskar det vita som gör att barnen blir grejen. Ser fram emot att se va ni hitta på med bilden :)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi en

Dagens designtips!

Alltså, jag är ju en sucker för design.  Så är det bara. Tyvärr är mycket då automatiskt dyrt.  Jag har länge spanat efter matstolarna Charles Eames. Men problemet är ju att man vill ha flera, typ 6 stycken i vårt fall. (De kostar ca 3500 per styck..)  Häromdagen hittade jag IKON M Räddaren i detta I-landsproblem.  Så nu är dessa skönheter på väg hem till mig. Dock med ben i lönn.  Priset? 899 kr. Sjukt billigt. Ja, det är kopior. Men tills jag känner mig snorrik, och barnen är större så de inte målar på stolarna, så duger de fint. Hos IKON M fanns massor med designklassiker. De säljer nyproducerade designikoner men till ett betydligt lägre pris. Och jag blir alldeles sjuk när jag tittar runt på deras sida.  Jag hittade bland annat denna skönheten: Poul Henningsens Kotten .   Den är så otroligt vacker och jag blir alldeles kär.  Lampor är en svag punkt för mig.  Och den här underbara " husfågeln " som också är från Charles Eames.  Passar

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit. För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom