Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med julbord

Jag är inget jättestort fan av julmat.
Men för två år sedan var vi på ett fantastiskt ställe och åt julbord med jobbet.
Nämligen Eriksberg
Och iår gjorde vi återbesök. Nästan dubbelt så många dock.


Och det var precis så gott som vi kom ihåg det.
De är specialister på viltkött
och därmed är det lite annorlunda julbord.

Själva lokalen är väldigt vacker och de har dekorerat den i en fin gammeldags stil.
Det är mycket ljus, mycket småbord med mat överallt.
Också mycket uppstoppade djur på väggarna.
Det där sista har jag lite svårt för.
Även om det passar bra in just där.

Julskinkan var givetvis av vildsvin. Och enligt utsago helt fantastisk.
Själv åt jag mest sill och lax, som täckte ett jättebord.
Jag blev därmed proppmätt. Det vanliga misstaget när man äter julbord.
Som tur är vaknade jag till vid efterrätten. Och ni ser ju bordet.
Nomnomnom vad mycket gott det var där.
Och den godaste hemmagjorda kolan jag någonsin ätit tror jag. 
Den smälte bara i munnen. 
Totalt livsfarlig.

Vi var 34 kollegor. Med 34 medhavda julklappar.
Med finfina rim på.
Julklappar valdes i tur och ordning och med omsorg.
Sen kom den där spänningen innan vi öppnar.
Den där, där folk faktiskt tror att de ska få något fint.
för 60 kr.
och med galna kollegor.
Då får man inget fint.
Jag fick startkablar till bilen. :)
Vad jag gav bort?
En solcellsdriven robothund och drinkparaply. 
Jag tror att jag var mätt ett helt dygn efteråt.
Men vill ni äta riktigt gott, då är det Eriksberg ni ska åka till.
Jag har skrivit om det tidigare, när vi var där på femrättersmiddag.
Oförglömligt gott!

Kommentarer

  1. Vad härligt med gott julbord :) Och wow vilket fantastiskt klinkers i förra inlägget, det kommer bli perfekt, suuupersnyggt!!!!

    Kraaaaaaam aka

    SvaraRadera
  2. Ooops glömde din fråga, tyvärr är mina glöggmuggar gamla, minns inte vart de är köpta... hoppas du hittar några du vill ha :)

    Kramiz aka

    SvaraRadera
  3. Vilket ställe så mysigt o förstår att maten är ljuvlig. Önskar dig o din familj en riktigt God Jul. Kramisar Tina

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …