Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med frukost i det stora landet i väst



Alltså. Det finns ju miljoners miljoner frukostställen i New York.
Det finns väldigt mycket Dinners. Men det. Det är inte riktigt min grej kan jag säga.
Så vi valde lite andra ställen.

Jag älskar ju inredning. Och Balthazar var ett härligt ställe när det kom till inredning.
Vi kom dessutom precis innan rusningen. Mitt i vår frukost var restaurangen knökfull och det var kö.

Tyvärr förstod vi inte riktigt varför. Men de är väldigt kända för sina egg benedict.
Det är ju verkligen inte min grej. 
Men de hade väldigt god caffe latte. Väldigt god.
Jag är en temänniska. Alltid. Förutom när jag lyxar på semestern.
Då dricker jag caffe latte. I mängder.
Det är lite chockartat. Särskilt för magen.
Ett ställe som däremot levde upp till sitt rykte var Le Pain Quotidien.
Vilket ställe.
Eller ställen. För det finns massor.
Deras yoghurt parfait med granola och färska bär.
Den var. Den var precis så där perfekt som den ska vara.
Inredningen var robust, vacker och en känsla av fransk landsbygd.
Det stora bordet i mitten. Det ville jag ta med mig hem.
Men jag var ganska säker på att det vägde mer än 23 kg.

De hade fantastisk caffe latte så klart.
Och underbar varm choklad. En stor kopp skummad varm mjölk.
En liten kanna flytande choklad att hälla i.
Det där extra. Det där som gör att det blir lyxigt.
Och ombonat.


Jag ska försöka att inte nämna mer om maten.
Möjligen att vi inte åt på någon snabbmatkedja. 
För det. Det är inte heller min grej.
utan istället på fantastiska italienska kvarterskrogar.
På franska fincafé. 
Och på ett hemskt mexikanskt ställe. Men det ska vi inte prata om. Alls.



Kommentarer

  1. Nu måste du ju berätta om det mexikanska stället, blev ju nyfiken. :-)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …