Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med höstpyssel

Igår var jag och halvportionerna lediga.
Förutom att utflykta oss till lekparken för kompishäng med fika så hade vi höstpyssel hemma.
Det var en favorit i repris. Lövkransar.
Lättare än så blir det nog inte. 
Perfekta höstpysslet. Med eller utan barn.

Halvportionerna samlade högvis med löv. 
I glada färger enligt instruktionen från mamman.
Jag har sparat halmstommar som jag gör mina kransar på.
Om man inte har några såna liggande kan man ta tidningspapper och forma.
Sen är det bara att sätta dit löv efter löv med hjälp av ståltråd.
Halvportionerna röstade för kastanjedekoration. 
Därav tre kastanjer på varje. Också fästa med ståltråd bara.
För att löven inte ska bli vissna och bruna direkt så sprayar jag dem med spraylack.
Har man inte det så går det faktiskt lika bra med hårspray.
(fundera på det ni som har det i håret..:))


Och Voila! 
Snyggt om ni frågar oss :)

Kommentarer

  1. Ja guuud det blev ju huuur fint som helst!! Jättefint höstpynt och så vacker design på pardörren!! Kul att pyssla tillsammans med barnen också :)

    Jättefin inspo!

    Kramizar aka

    SvaraRadera
  2. Jättefina kransar, det skall bli lite höstpyssel i helgen... har fått beskrivning på en lövkrona.
    Kram Birgitta

    SvaraRadera
  3. Jättefina kransar, det akall bli lite pyssel till helgen...har fått beskrivning på lövkronor.
    Kram Birgitta

    SvaraRadera
  4. haha halvportionerna var ett roligt uttryck! Jättefina kransar! Kram Nilla

    SvaraRadera
  5. Som ett konstverk, hur fin som helst o vilken välkomnande entre, gillas. Kramisar Tina

    SvaraRadera
  6. Åhhh vad fint och vad smart att spara själva halmstommen, ska nog försöka få till en liten höstkrans i helgen jag med - det är ju så enkelt och gör sån skillnad på ytterdörren ;)

    Kram ullis

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Första nyansen av Dublin, med barn

Det var i Dublin vi tog paus från vardagen.  Hela familjen faktiskt.  Och Dublin visade sig vara en helt fantastisk stad.  Långt över våra förväntningar. Vet inte riktigt vad vi hade väntat oss.  Kanske en grå industristad. Typ.  Solen sken och irländarna kan vara bland de trevligaste folken jag någonsin har träffat.  Jag läste innan att Dublin inte var en barnvänlig stad. Jag håller verkligen inte med.  Till er som funderar på att resa dit, gör det! Det är lagom långt iväg, lagom stort och alla är höga på Guinness och därmed superglada.
Förutom en bildkavalkad. Ska ni får några bra tips. 







Åker man med barn till en storstad är det ganska skönt att bo i lägenhet.  Vi bodde i en tvåa som låg väldigt centralt. Perfekt.
Och med utsikt över en biltvätt. Till Lilla O:s stora lycka. Vad finns det då att göra i Dublin för barn? Äta glass. Det finns massor med riktigt bra glasställen. Titta på broar. Lyftkranar. Bussar. Spårvagnar. Häst o vagn osv.  En uppsjö med mer eller mindre märkliga for…

Det där rummet

Vi har ju ett sånt där rum.  En såndär walk-in-closet.  Det är väldigt väldigt trevligt att hela tiden se alla kläder så man lätt kan välja. Ändå. På något magiskt sett. Så har jag inget att ha på mig.  Det är ju bra konstigt det där.
Den jättestora spegeln kommer från min mormor. Hon var sömmerska. Jag har inte ärvt en enda gen därifrån tror jag. Men spegeln. Den är bra fin den. Och väger mer än jag orkar lyfta. Kettlebells:en är INTE mina.  Jag kan inte lyfta dem heller... Just ja, väggen bakom spegeln.  Den var för vacker för att klä in när vi renoverade.

Det där med att hänga i fjällen första dagen

Så är vi då i fjällen. Med blå himmel. Strålande sol. Ja och kallt så klart. Osäkert hur kallt. Våra tre termometrar spände över -3 till -20. Liften rapporterade -24. Vi nöjer oss med frysa-tårna-kallt. Men det är en utmärkt ursäkt till varm choklad. Med vispgrädde såklart. Eller sprutgrädde rättare sagt.


Fjällen är fylld med alldeles lagom mycket folk. Det vill säga i princip inga. Det enda orosmolnet är att det är ett helt gäng danskar på plats. Och alla vet hur det brukar gå med danskar i skidbacken.
Förhoppningsvis håller de sig i pisten. För där är tydligen inte vi. Nej vi är i skogen vi. Och svänger som galningar för att försöka undvika träden. Och hoppas att det inte ska ligga ett barn bakom nästa kulle. Och om det gör det så låt det vara ett av mina och inte någon annans. Så himla svårt att förklara.
Men vi har kollat så att alla skidor löser ut som de ska. Det är ju bra det.