Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med höstpyssel

Igår var jag och halvportionerna lediga.
Förutom att utflykta oss till lekparken för kompishäng med fika så hade vi höstpyssel hemma.
Det var en favorit i repris. Lövkransar.
Lättare än så blir det nog inte. 
Perfekta höstpysslet. Med eller utan barn.

Halvportionerna samlade högvis med löv. 
I glada färger enligt instruktionen från mamman.
Jag har sparat halmstommar som jag gör mina kransar på.
Om man inte har några såna liggande kan man ta tidningspapper och forma.
Sen är det bara att sätta dit löv efter löv med hjälp av ståltråd.
Halvportionerna röstade för kastanjedekoration. 
Därav tre kastanjer på varje. Också fästa med ståltråd bara.
För att löven inte ska bli vissna och bruna direkt så sprayar jag dem med spraylack.
Har man inte det så går det faktiskt lika bra med hårspray.
(fundera på det ni som har det i håret..:))


Och Voila! 
Snyggt om ni frågar oss :)

Kommentarer

  1. Ja guuud det blev ju huuur fint som helst!! Jättefint höstpynt och så vacker design på pardörren!! Kul att pyssla tillsammans med barnen också :)

    Jättefin inspo!

    Kramizar aka

    SvaraRadera
  2. Jättefina kransar, det skall bli lite höstpyssel i helgen... har fått beskrivning på en lövkrona.
    Kram Birgitta

    SvaraRadera
  3. Jättefina kransar, det akall bli lite pyssel till helgen...har fått beskrivning på lövkronor.
    Kram Birgitta

    SvaraRadera
  4. haha halvportionerna var ett roligt uttryck! Jättefina kransar! Kram Nilla

    SvaraRadera
  5. Som ett konstverk, hur fin som helst o vilken välkomnande entre, gillas. Kramisar Tina

    SvaraRadera
  6. Åhhh vad fint och vad smart att spara själva halmstommen, ska nog försöka få till en liten höstkrans i helgen jag med - det är ju så enkelt och gör sån skillnad på ytterdörren ;)

    Kram ullis

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …