Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med gamla minnen och stora staden


Jag jobbar i stora staden ibland. Stockholm alltså.
Och ibland hinner jag med att träffa människor jag känner privat.
Denna gången kom ett sådant tillfälle.
Det blev drinkar. Det blev middag på Grill.
Fantastiskt ställe. 
Ångrade att jag inte tog med kameran. Ångrade mig hela kvällen.
Dessutom har de god mat.

Och sällskapet var superbt.
Allt var precis som förra gången. 
För sisådär fem år sedan. 
Vi löste världsproblem. Pratade livskriser.
Diskuterade öden och äventyr.
Mindes saker.


En visning av lägenheten hanns också med. 
Tony köpte en lägenhet, renoverade den helt.
Sen brann den. Helt och hållet.
I återskapandet fick han hjälp av Husräddarna på TV3.
Så många av er har säkert sett hans lägenhet när de sände programmet.
Roligt att få se den live nu med. 
Jag gillar sänggaveln.
Men det jag gillar mest i sovrummet är ramen på sängbordet.
Där i finns en lapp som Tony skrev till sin mamma när han var liten.
Husräddarna tog hjälp av hans familj för att addera upp personliga minnen 
i en lägenhet där precis allt gått förlorat.



Tavlan på väggen. 
Visst är den fantastisk?
Det är ett fotografi av lägenhetsägaren som liten.
Något omgjort. Men så otroligt fin.
Och så han.
På alla sätt.
De hade verkligen lyckats.
Många detaljer var väldigt genomtänkta.
Och att man i princip kunde styra hela lägenheten från en app.
Det är coolt det.

Innan jag lämnade stora staden hann jag träffa en uppsättning till av vänner från förr.
Och snusa bebis. Det är minsann inte dumt det heller!



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …