Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att ha blivit scannad och fått skratta lite till

Här har jag, och några fina människor spenderat helgen.
På ett fantastiskt ställe. 
Med en underbar utsikt.
Jag har hört om ljuset på Bjärehalvön innan. 
Men nu. Nu förstår jag.

Innan jag visar bilder av ljuset. 
Måste jag berätta och en cool grej vi gjorde!
På Torekov Hotell har de en hälsoprofil.
Tackvare denna kan man göra kroppsmätningar hos dem.
Jag har spanat på det tidigare men aldrig riktigt vågat.

Vi tre tjejer blev kroppscannade i en Inbody 720 kroppsskanner.
Det pep och blinkade som värsta TV-spelet.


Puls och blodtryck dokumenterades också
Sen fick vi det. Svart på vitt. Resultatet. 
Och en guidning genom det av en fantastisk människa. 
En personlig tränare. Som inte sågade oss.
Snarare berömde.
Jag har ett hårt skelett. Blir jag påkörd bryter jag ingenting.
Kanske inte så. Men nästan.
Har man växt upp under åttiotalet när "mjölk ger starka ben"-kampanjen var som starkast. Så har man.
Den oväsentliga BMI mätningen gjordes. För den visar ju egentligen ingenting.
Den säger inget om varken muskler, fett, mineraler, proteiner eller något annat.
Jag har en bra skelettmuskelmassa. 
Jag är starkare än genomsnittet för min ålder. 
Min höger och vänster sida är ungefär lika starka. (det är bra. Annars ligger ryggen i riskzonen)
Det som var något dåligt var vätskenivån i kroppen. 
Något hög. Inte för hög. Men något hög.
Detta beror troligen på att man äter för mycket salt.
Det är ju väldigt mycket salt i all mat. Dvs allt du inte gör själv från grunden.
Och ibland. Ibland är det lite si och så med det.
Hoppas det blir bättre tack vare matkassen. Räddaren i nöden.
Samma sak är det med socker. Som jag uppbarligen får i mig för mycket.
Mätningen visade på för lite fettmassa. Mer fett får det bli.
Nyttigt fett då. Avokado. Nötter. Lax. 
Typ. Jag som ändå tyckte jag fick till det.
Gör om gör rätt.
Han sa som tur är att rött vin. Det är bra det.
Vi började i den änden.


Efter att ha legat i blöt. I den varma poolen inomhus. 
I de fantastiska poolerna utomhus.
Efter att ha bastat. 
Efter att ha pratat. Skrattat. Gissat musik.
Tagit roliga kort. Stress duschat.
Så satt vi där. Redo att äta en god tre rätters middag.
Skratta lite mer. Skåla i gott rött vin.


Och tycka livet är ganska fantastiskt.
Tänk om man alltid hade det såhär?

Tack finaste vänner.
Ni som inte var där. Åk dit.
Ni ångrar er inte. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …