Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att träna


Den här sommaren har jag försökt få ordning på träningen. 
Att prioritera om i vardagen. Att hinna med det på de där små stunderna som ges.
All träning som blir av är bra träning heter det ju.
Och med små barn blir det inga monsterpass.
Men fullkomligt tilläckligt.
För att göra det lite mer tillgängligt byggde jag en TRX efter bra tips från Annika.
Den kostade mig ca 100 pix. 
Och jag kan leva med att det står Biltema på spännbanden.
Den finns ständigt på altanen. Alltid tillgänglig för övningar.
Till vintern kommer den att flytta in, och sättas upp med stång.
(den är för övrigt perfekt att ta med sig när man reser)
I huset finns också ett gäng kettlebells. 
Inte sånadär väldans dyra. Men färgglada.
För grejor man blir glad av. Det är bra det.
Enkelt sätt att göra övningar hemma med vikter. 
Jag glädjer mina grannar med att göra det på altanen.
Där till har jag massor med pass som kan göras inomhus när barnen somnat.
Eller man har en kvart som man annars kanske satt framför TV:n eller datorn.
Det går om man vill. Det handlar om prioriteringar.

Och trots att jag inte prioriterat kosten. Alls.
Utan fortfarande stoppar i mig mängder med godis och glass.
Så har sommaren gett resultat.
Den där plankan. Den är väldigt effektiv.
Varje dag. I tabata-intervall. Sen 1 april.
Det gav detta resultatet.
Som jag faktiskt är stolt över. 



Jag vägrar hänga på trenden att man ska tycka det är tråkigt att träna.
Jag tycker det är jättekul! 





Kommentarer

  1. Imponerad och avundsjuk!! Fick bli plankan ikväll, slarvat nu några kvällar. Hoppas du lyckas hålla på din träning när du börjar jobba. Läste en gång något om att hur roligt är träning och i stil med att nästa gång en löpare ler ska jag börja träna. Så nästa gång jag springer ska jag le som bara den!!
    Kram Lotta

    SvaraRadera
  2. Vilket inspirerande inlägg. Just nu vet jag inte var/hur jag ska börja- kosten eller träning först... eller båda på en gång??? Kommer ingenstans mer än att fundera, inte bra. Men du inspirerar. Kan du inte förklara vad tabata-intervall (?) är? Kanske till och med kan göra ett inlägg med hur du lägger upp träningen? Snäääälla?! :)

    Kramar
    Tina

    SvaraRadera
  3. Wow ! får nog ta tag i de där plankorna.. 5 måndader ... ingen fluga då alltså :) ingen genväg heller bara på att !! Kram Camilla

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …