Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att ha släktbaluns

Halvportionen fyllde 3 år igår. 3!! Det är helt galet.
Jag förstår fortfarande inte att det är sant. 
Vi firade med släktbaluns även för Lilla S.
Eventuellt har vi bortskämda barn.
Eventuellt bidrog vi lite själva. Men bara lite.
Nu finns det iaf studsmatta (kommer eget inlägg om den, då den är nedgrävd), 
massa lego, metspö med fiskar, cykel, kling & klang, "pusseluskan"
bilar att krocka listerna med, traktorer, och överfulla garderober.

Huset var fullt. Och då saknades åtta personer.
Märkligt, ingen av oss har särskilt stor släkt. Ändå kom 23 vuxna och 6 barn.
Det var lite kaos. 
Det är gärna det när en treåring och en ettåring ska öppna högvis med paket. 
Det åts en massa god mat. Som vi strategiskt hade beställt. 
Mycket klokt av oss om du frågar mig.
Tårtorna däremot. De hade Lilla O beställt av mamman.
Chokladtårtor. Med kolaglasyr. Med grädde i olika färger.
Med kristyr. Med chokladhjärtan. Med högvis med olika strössel.
Om de var mäktiga? 
Eventuellt.
Och för att vara säker på att alla skulle få en sockerchock serverades
chokladsås, maränger, grädde och glass till. 
Bananerna glömde jag ta fram...

Kalaset blev lugnare först senare på kvällskvisten.
Då de tre musketörerna slog sig ned i soffan för att titta på TV.
Men innan dess hade de haft väldigt kul.
Och det är väl ändå det som räknas. 
Och nästa år ska vi dela ut öronproppar i dörren.

Jag fick också presenter.
En fantastisk bukett rosor, som doftar helt ljuvligt!
Tine K brickan som stått på önskelistan.
Ett jättefint halsband med matchande armband. 
Och upplevelser.
Träningsupplevelser med kusinen.
Styling, spa, mat och dryck med syster och svägerskan.
Lycka!
Nu. Sängen. Känns som om jag drack två flaskor vin igår.
Och det starkaste jag drack var ett halvt glas cola light. 
Baksmälla av sockerchocken kanske?
Gonatt.

Kommentarer

  1. Tack för ett trevligt kalas! Det var en härlig blandning av bebisar, busiga barn, tonåringar medelålders och mer förädlade människor. Själv blev jag inkastad i fängelsehålan där jag blev bunden och itusågad, bara det gör ju ett kalas lyckat!!!:) kram Sanna

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …