Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med trädgård

Jag älskar min trädgård. Eller nej. Jag älskar att ha en trädgård.
Jag är på så usel på allt som har med det att göra.
Som tur är har jag en fin vän som är en stjärna på det där.
Och jag följer maniskt hennes råd. Här tas inte många egna initiativ.
Förutom idag. Då buskarna i förra årets nylagda rabatt fick nya stöd.


Kronan stod innan som buskstöd. Det funkade ett år. 
Sen försvann kronan i busken. Typiskt dåligt.
Nu sattes tre armeringsjärn ihopbundna med tjock kopparfärgad lödtråd runt varje busk.
Och frågar du mig så blev det väldans bra.
Kronan fick flytta till en ny satt löjtnanshjärta. Där kan den nog stå ett tag...


Passionsblomman har slagit ut. Finns det någon häftigare blomma?
Vem vet, kanske även passionen kommer att blomma inomhus...


Förra året plockade vi 16 liter röda smultron i vår smultronrabatt.
I år kan vi nog plocka lika många. Minst. Plus ett gäng vita.
Efter dagens smaktävling är det fortfarande oavgjort. 
Nog bäst att vi fortsätter prova helt enkelt.

Jag underhöll grannarna med ett kettlebellspass i kvällssolen. 
Tycker jag var snällt av mig. Helt gratis för dem dessutom.
Och nej, jag är inte så galet brun.
Det är ljuset från kvällssolen. Det bästa ljuset.


Kommentarer

  1. Så fint i din trädgård!
    Själv älskar jag fina trädgårdar men är urdålig på att få till det men har oxå en vän som är superduktig och snart kommer hon hit så jag hoppas på tips ;)
    Kul att hitta din blogg, kram Suss

    SvaraRadera
  2. Hej på dig ett tag sedan jag var här... ja faktiskt på bloggen överhuvudtaget! Visst är det kul med trädgård och egentligen med det mesta... jag skulle vilja ha hur mycket tid som helst för jag hinner inte en bråkdel av allt som jag vill. Brukar gå så upp i det jag håller på med för tillfället... tyvärr så kräver ju annat också sin skötsel...

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …