Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med Skåne, tagning 1

Vi har varit i Skåne en vecka. Jag älskar Skåne.
Inte helt oväntat eftersom jag är därifrån. jag vet. 
Men vi vidgade våra vyer denna gången. Och fick lite nya intryck.
Första stoppet var Helsingborg. Och en fin vän. 
Det blev mycket prat. Mycket musik. En del vin. Mycket god mat. 
Mycket saltlakrits choklad. Mycket skratt.
Det blev också ett besök i Ängelholms Hembygdspark.
Herregud vad dödens tråkigt tänker ni.
Men Nej. Ni har fel. 
Väldigt välskött park. Med enorm lekplats, massor av djur, karusell, pyttepark.
En massa äventyr för barnen.
Och en bra restaurang. Så man slapp äta korv med pommes vilket verkar vara det enda som finns att tillgå på andra barn-anläggningar. 
Hopplöst.
Lilla O blir något mer våghalsig för varje dag. 
Missförstå mig rätt. Det är en bra sak. 


Jag invigde den omsydda gamla klänningen som jag fann i huset.
Har tillhört mannens farmor en gång. Visst är den fantastisk?


En annan restaurang som gav avtryck var Pannkakasladan i Höganäs.
Dock inte alls samma form av avtryck.
Titta på Lilla Os tallrik. Man mådde ungefär som tallriken ser ut.
Njae. Kul idé men nej tack.

Vi stoppade förbi Ystad och dess sommarteater.
Har du vägarna förbi och dessutom barn, åk inom!
Fantastik föreställning!
Mycket svärd, mycket naket, några galna dvärgar och Snövit så klart.

Lilla S njöt hos moster när han inte satt på golvet och studsade samtidigt som han klappade händer.
Lilla O tyckte det var fantastiskt. Och frågade om han fick vara med...
Dessutom vann han ett par simglasögon. Som i princip redan är utslitna.
För simglasögon. Det kan man ha till nästan allt.

Och jo, det kommer en del två. Sen.


Kommentarer

  1. Ängelholms hembygdspark är suverän för de mindra. Vi var där ofta när killarna var små, ett perfekt utflyktsmål. Skåneland gör en aldrig besviken....Kramisar Tina

    SvaraRadera
  2. Det var fina dagar!! Saknar! Kramar

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …