Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att utflykter

Idag blåste det. Hur mycket som helst.
Vaddå tänker ni? Det gör det ju alltid i Karlskrona.
Sant.
Men tillsammans med en grå himmel gjorde att det nästan kändes höstlikt.
Det bästa av saken gjordes och vi tog vägfärjan till Aspö.
Man får en fin glimt av Karlskrona på färjan till och från ön.

Väl på Aspö besöktes Kastellet.
Perfekt ställe för busfrön i treårsåldern. 
Vi har skjutit "kalkoner" (=Kanoner)
Ätit pannkakor. Med grädde.


Klättrat. Klättrat. Klättrat.

Sprungit i långa gångar. Gått i branta trappor.
Följt trånga gångar i mörker.
Lilla O tyckte det var superspännande och undrade var riddarna var...

Kastellet är fullt med vackra detaljer även för vuxna. 
Det är bara lite svårt att hinna med när man samtidigt ska gå på upptäcktsfärd med barnet.
Och hindra honom från att hoppa ner från stup.
Eller hoppa i vattnet.
Det man bör hinna med. Är att äta ett räkberg.
För det, det är inte alls en dum idé. På något sätt.
200 gram handskalade räkor. Nomnom är ordet du letar efter.

På Aspö finns en massa annat roligt. 
Som gallerier tex. Men det, det var minsann inte Lilla O intresserad av.
Han skulle "skjuta kalkoner" och hade inte tid.
En fika i Lotstornet, som numera även är vandrarhem.
Det lyckades vi muta in. Sen skulle det åkas färja igen minsann.

Kommentarer

  1. Vilken härlig dag! Får nog ta mig i kragen och besöka Aspö, kusinen har ju sommarstuga där. Ja, räkmackan ser riktigt god ut. Sköt sonen någon kalkon med "kalkonen" ;-)
    Kram Lotta

    SvaraRadera
  2. Vilken härlig dag! Får nog ta mig i kragen och besöka Aspö, kusinen har ju sommarstuga där. Ja, räkmackan ser riktigt god ut. Sköt sonen någon kalkon med "kalkonen" ;-)
    Kram Lotta

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …