Fortsätt till huvudinnehåll

Midsommar!



Ännu en härlig midsommar har passerat. 
I år var vi hemma i krokarna. 
Åt knytis-sill-lunch hos ett par vänner.
Redan här var det ett gäng barn och det vanliga kaoset att alla aldrig sitter ner samtidigt.
Charmen med att fira med andra barnfamiljer. 



En överdoserad fika intogs vid Skärsjön efter ett dopp.
För faktiskt så regnade det inte. Och tom solen sken.
Och myggen hade fest.

Lilla Os bästa dagiskompis var på plats. Och lyckan var stor.
Det var sandlåda, vatten, gungor, slangar, traktorer, spring i benen,
popcorn och film.
De där två. Det kommer att ge oss gråa hår. 
Men jösses så söta de är när de gaddar ihop sig och försöker få som de vill.


Givetvis gjorde jag midsommarkrans.
Som alltid.
Resultatet är väldigt varierande kan jag säga. 
Sällan speciellt snyggt.

Lilla O skulle tvvuuuunnnnget har en krans.
Om han använde den?
Jodå 2.5 sekund så jag kunde ta kort. 
Och sen som halsband till hunden som ett äldre barn fick agera... 

Hela dagen var opretentiös. 
Det blev musik, medhavd grill på papptallrikar och världens största ask julchoklad på kvällen.
Och gott vin. Som en fin vän taktiskt hade tagit med. 

Midsommardagen bjöd på sovmorgon till kl 7!
I byn blev det sedan spontanbrännboll och fotboll.
60 personer kom. Helt galet.
Men väldigt trevligt. 
Det är minsann inte så dumt att bo här iaf :)

Hoppas ni alla har haft en riktigt fin och magisk midsommar.
För ni vet väl att midsommarnatten är magisk?
Det enda magiska som hände här var att mannen tog en öl till efter vi kom hem.
Precis innan han gick och la sig.
Genomtänkt. 

Kommentarer

  1. Älskade sommar! Det är något visst med vår ljusa svenska sommar! Tack för dina rara kommentarer trots att jag är urusel på att kommentera hos dig.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …