Fortsätt till huvudinnehåll

Dagens tvååring


Idag var plåsterlådan framme. Igen.
Jag ska köpa den största första förband som finns.
För jag har ett sånt barn.
Ett sånt som har mina gener. Och bara slår sig.
Tidigare i veckan cyklade han och trillade. 
Landade på en vass sten och fick ett djupt hack i knät.
Dagen efter snubblade han på trappan på altanen och rev upp hela smalbenet.
 Idag. Idag stod han i soffan på altanen. 
(Nej man får inte det)
Trillade huvudstupa rakt ner i hörnet på glasbordet
(nej man får inte det heller)
Stor bula. 
Hack i pannan
Och ett dekorativt sprutande näsblod.
Lilla O blev jätteledsen. Och jätterädd.
Lilla S blev om möjligt ännu räddare.
Alla skrek i högan sky. På altanen.
Och ja just det. Jag var själv hemma.
Ett "vad var det jag sa" var inte alls på sin plats heller.



Kommentarer

  1. ajaj då. Du verkar behöva en stor plåsterlåda:) Kram Nilla

    SvaraRadera
  2. Inte kul att vara själv i de lägena :-( Finns billiga plåster på IKEA och fungerar bra. Ett problem, IKEA ligger inte i närheten. Blir dyra om man bara ska handla det ;-)
    Kram Lotta

    SvaraRadera
  3. Oj oj oj!! Inte lätt med alla skador!! Tur det finns plåster :)

    Stööörsta kraaamen aka

    ps, kul att du gillade mina amplar, de är från Plantagen :)

    SvaraRadera
  4. Stackars liten! Och stackars mamman som ensam ska trösta i den stunden....
    Kram /Maria

    SvaraRadera
  5. Stackars liten! Hoppas att han mår bättre nu? Och en stor låda med plåster och förband låter som en bra investering med tanke på er lille äventyrare.

    Ta hand om er!

    Kram Lotta

    SvaraRadera
  6. Hoppas lillskrutten repar på sig, han blir härdad iaf. Jag var själv ett sånt barn när jag var liten - alla skämtade om att jag hade klippkort på akuten så min föräldrar hade också en gigantisk första hjälpen låda hemma ;)

    Kram Ullis

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …